Sigge (långt inlägg)
Jag tänker skita i att detta ska vara någon form av MC-blogg just nu och göra en utläggning om vår katt/bebis Sigge. För Sigge kommer vara ett återkommande fenomen i bloggen, Eftersom han till en stor del styr vårt liv.
För nästan precis ett år sedan fick vi hem den här lilla plutten:
Sigge och Kilroy
Vi hade åkt för att hämta en helt annan kattunge, men när jag såg Sigge så var jag helt såld och sambon också. Så det blev Sigge som fick flytta hem till oss. Alla tycker att sina husdjur är speciella men Sigge ÄR speciell. I Sigges fall är det nog till största delen miljöbetingat, då jag och min sambo gjort alla fel man kan göra som djurägare. Vi har gjort Sigge till vårt substitutbarn och skapat total förvirring hos honom. Efter ett år hos oss så är Sigge ingen katt längre. Han är ett barn. Detta i kombination med att han även är ett rovdjur, drygt 75% Bengal, väldigt nära besläktad med vildkatter. Tänk ett barn som beter sig som en mördarmaskin. Manipulativt, snabb, smidig, intelligent, ute efter att döda och samtidigt så fruktansvärt söt. Det är komplext att leva med Sigge.
När Sigge kom till oss var han bara sju veckor, han kom från en familj som visade sig ha djurförbud och därför gick han flytta till oss lite tidigare än tänkt. Vi tyckte att det var jättegulligt när Sigge kattungepep och gav honom mängder med uppmärksamhet. Det tog månader för honom att fatta att han själv kunde hoppa upp på diskbänken/köksbordet/fönsterkarmen eftersom vi bar och lyfte honom överallt. Han behövde bara titta på oss och pipa så fick han sin vilja igenom. Dessutom var det ju så gulligt att han brukade klättra upp längst byxbenet, vidare upp på tröjan och lägga sig och sova på ens axel eller runt nacken. Det är sådär gulligt nu med en 5 kg tyngre katt med samma vanor. Han kräver att ligga på axeln och ger sig inte, dessutom ska han ständigt bäras runt.
Det var även sjukt gulligt när han med sina små, små tänder och klor försökte övermanna oss. Lill-Sigge.
Det är inte lika jävla gulligt när han biter hunden i hälsenorna så han lyckas fälla hundstackarn, eller när han gav mig ett dödsbett i nacken när jag stod och lagade mat. Jag stod lugnt och lyssnade på musik och lagade mat då jag plötsligt känner en duns i nacken (han hade hoppat ner från skafferiet efter att ha legat och planerat sitt illdåd) sen borrade han in sina tänder i min nacke. Jag lyckades få tag i hans nackskinn för att slita bort honom, Sigge höll sig krampaktigt kvar med sina klor inborrade i min axel och tänderna i ett stadigt grepp i min nacke. Tillsist lyckades jag slita bort honom. Jag var arg, Sigge visste att han gjort fel. Han försökte springa och gömma sig under badkaret, jag fick tag i hans ben och drog fram honom. Sen gjorde jag en snabb analys över hur man egentligen fostrar en katt. Jag tänkte hund och bestämde mig för att han skulle visa undergivenhet innan han fick gå. Så jag la honom på rygg och satt och höll fast honom på golvet. Sigges lilla ansikte förvreds till ett monsters. Han stirrade mig i ögonen och böjde bak öronen medan han gurglade och fräste. Sambon kom in i badrummet. Han undrade vad som hände, jag skulle precis säga: Men titta själv, han är helt jävla galen!
Då vänder Sigge sig mot Robban, tittar med vädjande kattungeögon och får ur sig ett ynkligt pipljud. Varpå sambon går fram, lyfter upp Sigge på axeln, ger mig en anklagande blick och frågar Sigge : Vad har matte gjort mot dig? Jag låg kvar på golvet. Robban och hans lilla "Goseknopp" gick och mös i soffan. Hunden kom in överlycklig och trodde att jag lekte. Så skapades monstret. Sigge aka Styggve.
Så i förrgår när jag i all välmening skulle ta ut Sigge i solen, så vi kunde hålla Robban sällskap medan han fixade med hojen så uppstod en ny konflikt. Sigge ville inte alls ut. Sigge ville ligga på sin renpläd och äta oliver, körsbär samt dricka hallonsaft (våran speciella katt har även speciella matvanor). Men jag tyckte att han skulle med ut, han är ju faktiskt i grunden en katt. Ett utedjur. Resultatet?
Det blev ingen idyllisk familjestund...
Så nu har ni fått en inblick i mitt liv Om att leva med ett barn som inte är som andras och att tvingas åka MC till förbannelse. Det är inte lätt när det är svårt. Ja, förresten, han hade lämnat en hälsning till mig igår;
Huvudet är ännu inte upphittat, tack Robban för att du övertalade mig att gå den där självskyddskursen...
Nu ska jag återgå till packningen...
Att ta min tillflykt till Gotland är kanske inte helt fel ändå när jag tänker på om vad som kan hända om jag stannar här hemma själv med Sigge...
