mc-rookie

Idag har vi åkt från Alta till Narvik. Det började med att vi gjorde vår första omkullvältning. Men det var helt odramatiskt eftersom vi nästan stod stilla på en rastplats. Robban fick tydligen in en geting i hjälmen vilket fick honom att släppa allt. Jag kände hur vi långsamt lade oss på sidan. Min fot fastnade dock under all packning så jag kunde inte resa mig förrän han rest hojen. Vi körde längst E6:an, genom fjäll och förbi vatten, en väldigt vacker väg. Vi stannade för att äta lunch på ett snabbmatställe. Jag fixade inte att äta något, är så trött på skräpmat (har ätit det varje lunch sen vi började resan). Däremot så var jag överlycklig när vi stötte på en äkta renskötare som tydligen hade 10000 renar. Kände mig starstruck och fick inte fram allt jag hade velat fråga om. Tråkigt nog så var han väldigt onykter så jag kanske ändå inte fått några vettiga svar... 

-Åka motorcykel...
- Det bästa vi vet!
- Svettigt underställ under mckläderna...
- Det bästa vi vet!
- Finns inte plats för någon packning...
- Det bästa vi vet!
- Torkat kött i vakuumförpackningar till kvällsmat...
- Det bästa vi vet!
- Fullt med mygg!
- Det bästa vi vet!

Jag känner mer såhär: 5 dagar i fångenskap. Vad fan skulle jag med på resan och göra... Jag måste hitta ett sätt att stå ut. Det spelar ingen roll hur vansinnigt vackert här är, jag är ingen campare. Jag känner mig helt apatisk inför campinglivet. När Robban reser tält och börjar laga mat så sitter jag bara och stirrar tomt framför mig. Jag känner mig helt dränerad på energi. Allt är mycket vackrare i tanken. Att sitta och dricka iskallt fjällvatten och äta torkat kött vid ett vattenfall i ett landskap där solen aldrig går ner är en tanke som borde stanna vid just en tanke. I verkligheten är det för kallt. Eller för varmt. Tälten är mycket svårare att få upp och myggen mycket mer elaka och blodtörstiga i verkligheten. Ibland när vi stannat så känns det som om myggen bara legat och väntat på att få blod. Självklart visste jag att det finns mängder med mygg här uppe och bar laddat upp med alla möjliga typer av solskydd. Men att det skulle vara såhär vidrigt många kunde jag inte föreställa mig. Imorgon fortsätter vi mot Lofoten.

 

 

Så har jag äntligen varit på Nordkap. Det blev en lång dag och vi var inte tillbaka på campingen förrän vid 22-tiden. När vi kom tillbaka fixade vi lite mat (pulversoppa) och tog en dusch. Allting flyttas fram och jag gissar på att det hänger ihop med att här är ljust dygnet runt. Man känner sig piggare längre och luras till att tro att klockan inte är så mycket.

Hur Nordkap var? Vägen dit var kul att åka. Vi följde kusten stora delar av vägen och det var riktigt fint. Längst med vägen körde vi igenom flera långa vägtunnlar varav den längsta var nästan 7km och gick under vattnet. Det kändes ganska häftigt att tänka sig att havet låg där ovanför. Det är ett väldigt speciellt landskap här uppe. Kargt och kalt, så långt ifrån rapsfält och bokskogar man kan komma. Det finns inga möjligheter till någon form av jordbruk och det är lätt att förstå varför renskötsel och fiske är det som dominerar här. Apropå renar så måste de vara ett av de sötaste djur som finns. Det är möjligt att de är ganska korkade, men så vansinnigt söta att det uppväger allt. Att köra förbi dem kan vara lite krångligt eftersom de är helt oberäkneliga och gärna springer fram och tillbaka mitt på vägen. Bäst är att vänta ut dem tills de bestämt sig för vilken sida de ska gå på.

 

I alla fall. Nordkap är långt ifrån den mest fascinerande eller vackraste platsen jag har varit på. Det känns mest som att själva grejen att ha varit där gör upplevelsen. Visst är det vackert, men inte mer än så, fast helt klart värt att betala för att komma ända fram. Själva området är större än vad jag hade väntat mig med ett stort museum, flera fik och en biograf. Att ta några bilder från klippan och låta sig fotas vid jordklotet som finns där är väl ett måste.

 

Jag har förstått att vi har haft en riktig tur med vädret. Vi har haft ungefär 27 grader idag och molnfritt, förra veckan hade det tydligen snöat och jag har hört från många håll att det ofta regnar och är dimmigt på Nordkap. Fjällvädret är inte att lita på. Imorgon lämnar vi campingen här och beger oss vidare mot Narvik. Det är drygt 50 mil att köra så vi får se om vi tar hela sträckan eller stannar och tältar längst med vägen.

Har nyss vaknat i ett tält som kokade, med svetten rinnandes. För er som inte är van vid att tälta så kan jag berätta att tältet blir varm som en bastu när det står i solen. Robban vaknade redan vid 5 imorse av värmen. Men vi har enorm tur med vädret. Det har varit uppehåll sen vi var i Lycksele och idag ska det vara runt 17 grader på Nordkap dit vi strax ska bege oss. Hojarna är avplockade på allt onödigt och det är inlagt i tälten. Vi kommer återvända hit efter dagsturen på ca 45 mil för att sova en natt till. Alta är riktigt fint.

Kände mig långt ifrån utvilad när Robban väckte mig imorse, hade gärna legat kvar ett bra tag till. Börjar redan nu känna av resandet, jag blir trött av att sitta på hojen hela dagen. Klev hur som helst upp och klädde på mig. Lyckades klösa mig själv blodig när jag skulle dra upp blixtlåset på mina MC-kängor. Kände redan där att jag hade fått nog. Har haft brutal hemlängtan sedan igår, men att säga till Robban att vi väl kan köra hem igen känns inte okej och jag vill ju se Nordkap. Men ärligt. Jag gillar varken Norrland (Sundsvall är gränsen) eller att campa och att då åka till Lappland och Nordnorge med fyra Norrlänningar och tälta känns idiotiskt, vilket jag fnissade lite åt mellan tårarna. Jag inser ju längre norrut vi kommer att mitt hjärta tillhör Skåne fullt ut.

 

 

"He skull int kunna död'na me domkraftn" 

Men jag har samlat ihop mig. Jag tänker genomföra det här enligt planen så nog gnällt om det.
Vi kom i alla fall iväg. Körde jättetråkiga vägar genom Sverige, in i Finland, till Norge. Vi hade planerat att köra gamla postvägen (precis vad det låter som) imorgon och försöka hitta nånstans att tälta precis innan den börjar. Men väl där så kände vi att vi ville ta den etappen redan idag. Postvägen är en grusväg som sträcker sig ca12 mil över de Norska fjällen. Bitvis är den svår att köra eftersom den är stenig, gropig och hal. Där finns dessutom flera vattenhinder i form av breda bäckar som rinner över vägen och på ett ställe så saknades det en bro som borde ha funnits där. För Robban som dessutom hade extra tyngd på hojen med dubbel packning och mig, så visste vi inte om det skulle vara möjligt för honom att genomföra körningen och vi hade sett ut en alternativ väg för oss. Men med nya och bra däck, stor skicklighet och mig gåendes genom de svåraste vattenpassagerna så gick det utmärkt. Det var dessutom väldigt kul och något jag starkt kan rekommendera om man vill ha en riktig naturupplevelse. Det man bör tänka på är att se till att vara ordentligt utvilad, inte köra där själv (kan behövas hjälp), ha gott om tid på sig samt att ha med sig något att dricka (även om det fanns så att man kunde dricka i en av bäckarna). Vi körde ca 7 mil på 3 h, med några kortare pauser. Eftersom vi inte hade den tiden vi önskat så valde vi att svänga av när vi korsade en asfaltsväg och följa den sista biten till Alta Camping. Där befinner vi oss just nu. Jag känner att tältlivet verkligen inte är min grej. Vi har kokat lite ris och ätit en burk tonfisk och nu tänkte jag krypa ner i sovsäcken. Imorgon väntar Nordkap. 

 

 

 

Lägger upp fler bilder när jag har bättre internet.

Orkar bara med en kort uppdatering. Vi har haft bra väder hela dagen och förflyttat oss ytterligare 45 mil. Vi började imorse med att köra grusväg till Storuman där vi stannade en stund för att beundra utsikten. Sen fortsatte vi längst E45:an till Gällivare med ganska många stopp. Dagens höjdpunkt för mig var att få se mina första renar och hur en av mina medresenärer nästan blev stångad av en sådan när han betedde sig provokativt. Annars har vägen inte bjudit på några överraskningar utan varit ovanligt långtråkig. Känner mig nte inspirerad till att skriva mer om dagen utan ska försöka sova nu, vi sover inomhus inatt igen, vilket  känns väldigt skönt. 

 

 

Ungefär 45 mil senare är vi äntligen framme vid dagens slutmål. Har insett att jag antagligen inte kommer kunna blogga varje dag eftersom internet fungerar sådär. Vi åkte från Sundsvall vid 15:00 tiden och körde mot Lycksele via Sollefteå, följde något som kallas Blå Vägen (ligger väldigt fint mellan massa sjöar) och är nu framme hos Martins vänner som vi ska sova hos inatt. Sitter och gofikar varma mackor, ost och kex med trevligt sällskap. Känns skönt med en mjukstart innan tätningen. Vädret har väl varit sådär med blandat regn och uppehåll. Fast det känns inte som om det varit några problem, med ett bra regnställ funkar det utmärkt. Har inte så mycket att säga om dagen, allt har gått väldigt smidigt. De andra har börjat tävla i pilkastning på övervåningen och jag funderar på att lägga mig och läsa en bok. Vet ärligt inte vad planen för imorgon är eller om det ens finns någon plan.

 

 

Har kontroll över packningen nu. Antagligen kommer jag få packa ur lite innan vi åker imorgon, men är i princip färdig. Förutom kläderna jag åker i så har jag tagit med:

2 par joggingbyxor
1 par gympaskor
2 par underställ
1 par raggsockor
5 t-shirts
2 linnen
4 långärmade
Jacka
Mössa
Underkläder
Regnkläder

Känns som om det kommer räcka bra. Det blir spännande att se vad som kommer gå åt i klädväg. Har försökt tänka att det kommer bli kallt och förbereda mig på det, men eftersom jag är totalt ovan vid att leva campingliv så blir det ändå intressant. Vi åker vid 14:00 imorgon och första etappen blir ca 45 mil.

Det blev inget tältande. Vi sköt fram det tills vi inte hade tid och imorgon så åker vi. Fast jag kände mig mest lättad när Robban var den som inte orkade gå ut i tältet. Jag hade suttit hela kvällen och katastroftänkt på tältmord fast insett att jag inte kunde skylla på att jag var rädd för att bli mördad om vi tältade i trädgården. Sannolikheten är ju inte speciellt stor. Blir lättare att hantera de tankarna när vi är flera som kommer att tälta. Sannolikheten att just vi blir mördade kommer ju minska ännu mer då eftersom det finns flera tält att välja mellan för den eventuella mördaren. Skönt.

Tillbaka till att skjuta fram saker. Jag har inte börjat packa än. Har inte ens funderat på vad jag bör ha med mig. Har ägnat de senaste dagarna åt att träffa goda vänner, åka ner med hunden till Småland och försöka plocka undan lite här hemma. Men nu borde jag ju försöka ta tag i att packa. Eller jag måste ta tag i det. Återkommer senare ikväll.

 

Det första jag ser när jag kommer ner för trappan på morgonen är ett kök fullt av kartonger. Det andra jag ser, när jag fortsätter ut i vardagsrummet, är ett tält på vår gräsmatta. Sen kommer min sambo in och säger att både sovsäckarna, liggunderlagen och tältet har kommit (samt en kniv och en tysk tidning som tydligen ingick). Allting är från Tyskland (www.louis.de) och kom precis en vecka efter att vi beställt det.

Min sambo vill att jag ska gå ut och provligga i sovsäcken ute i tältet. Jag som är nyvaknad känner mig sådär sugen. Det är en sak när vi väl är ute och reser och tältet kommer vara det enda alternativet, en annan nu när vi fortfarande är hemma och jag i lugn och ro kan sätta mig bekvämt i soffan och vakna till liv istället.

Då säger han att han är lycklig och ger mig genom det inget annat val än att snällt gå ut och provligga i sovsäcken, i tältet. Min sambo är lycklig som ett litet barn. När jag väl ligger där så föreslår han att vi kanske ska testa att sova i tältet inatt. Min första reaktion är nej, inte mer tältande än nödvändigt. Nu några timmar senare har jag sagt att jag eventuellt kan tänka mig att sova i tältet inatt. Men klargjort att då ska vi bara sova, inte leka att vi campar. Vi ska gå rakt ut från huset till tältet när det är dags att gå och lägga oss. Inte en minut innan. Inte sitta i flera timmar och äta torkat kött till middag ute på gräsmattan...

 

Våra underställ som vi skickade efter i onsdags kom idag. Inte överdrivet snygga, men antagligen de viktigaste plaggen att ha med sig. Jag har suttit ute på nätet och googlat "snygga underställ" i flera dagar. Hittade många riktigt snygga, särskilt hos Kari Traa och Aclima, men tyvärr utanför vår resebudget. Dessutom fanns det ull i flera av dem vilket jag aldrig skulle fixa. Det kvittar hur lite det är, kombinationen ull och värme leder till kli och obehag. Kli och obehag kommer leda till småpanik när jag sitter på hojen och inte kan komma någonstans. 

Så nu blev det två par helsvarta och ullfria istället. Två par känns som ett måste. Jag vet inte riktigt hur kallt det kommer att bli, men jag räknar ändå med att jag kommer tillbringa de flesta av dygnets timmar i underställ. Det känns ju inte jättefräscht att bara ha ett ombyte då. Så min tanke är att kunna tvätta det ena paret och samtidigt inte behöva frysa medan det torkar, utan alltid ha ett rent och torrt underställ på mig. Låter väldigt ambitiös nu, får se hur länge det håller... 

Efter nästan 10 månaders uppehåll, då jag/vi hunnit adoptera en gatuhund. köpt en skelande siames och ett hus på landet, så återupptar jag bloggen. Jag kan knappast kalla mig för en rookie längre. Även om jag fortfarande inte lärt mig att klä på mig balanserat än (alltid för varmt eller kallt), även om jag fortfarande tycker att hjälmen pressar sönder mitt huvud och fast jag varken kan hoppa av eller på hojen så där snyggt och smidigt som jag önskat. Planer på årets tripp har tagit form: Nordkap.
Om två veckor.
Tror att det kan bli fantastiskt spännande och kul.

Och kallt.
Och mygg
Och ösregn.

Men ändå.

Jag är fortfarande värdelös på att packa. I år så finns det dessutom mindre utrymme för mina saker. Vi ska ha med tält och sovsäckar, köra mycket på mindre vägar och lämna en av packväskorna hemma. Har ingen aning om hur jag ska lyckas få med allt jag behöver (vill ha med). Att packa för mig är ett äventyr i äventyret....

Vi har varit hemma några dagar nu. Folk frågar om resan och jag minns knappt nånting. Och OM jag minns någonting så vet jag inte var det skedde eller när. Min hjärna klarade tydligen inte av så mycket stimuli utan att stänga ner. Det är lite Walking Dead -känsla här hemma just nu. Jag minns inte att sista etappen gick bra, men uppenbarligen gjorde den ju det eftersom jag sitter här och skriver. Jag vet att resan vi gjorde hamnade på exakt 698 mil. Den sista milen tack vare en idiot som vi först trodde körde rattfull, precis när vi skulle svänga av till vårt bostadsområde så blir vi uppmärksamma på att bilen framför kör på fel sida av vägen, kör upp på trottoaren och dessutom nästan lyckas klippa fem mötande bilar. Så Robban kör efter och bilen märker det och kör in på en parkering. Vi ringer polisen och medan vi väntar på dem så håller Robban honom kvar genom att småprata. Vi vet fortfarande inte vad det var för fel på honom. Det kan verkligen varit allt från rattfylla-sjukdom. Men, men vi lämnade över till polisen så fort de kom och åkte hem. 

 

Sammanfattning: 

 

Dagar: 25 (med paus i Småland)

Mil: 698 

Länder: 12 

 

Ska fortsätta smälta resan lite till och sen kommer jag lägga upp ett par inlägg som Robban skrev, lite tips, lite fler bilder och lite mer detaljerad information om vissa saker. Men just nu. Vila. 

 

Tack alla som följt bloggen. Det har varit en kick att följa statistiken över antalet besökare. Det är coolt att så många visar intresse över vad jag skriver. Utan följare hade det känts meningslöst att skriva, vilket det i själva verket inte var. Det känns bra att veta att jag har dokumenterat resan i princip varje dag Och tagit mängder med bilder. När jag inte är så jävla mätt på att resa så kommer det kännas kul att se tillbaka. 

Att köra 80 mil på en dag var inte att tänka på för min del efter att ha fått känna hur skönt det var att få en längre paus från hojen. Så Robban bokade in oss på ett hotell i Västerås. Resan blev sjukt jobbig. Att köra 45 mil i Sverige är egentligen inte så jobbigt, men det tog emot för mig att hoppa upp på hojen igen. Dels för att jag under flera dagar fått känna hur skönt det var utan MC-ställ och dels för att jag kände hur stel jag var i kroppen. Men även för att jag gärna stannat lite längre nere i civilisationen innan jag återgick till livet i de kala och karga norrmarkerna. Men, men. Det var bara att trycka in sig i MC-stället igen. Denna gången med understället och en hoodie på mig också. Sverige är kallt att åka i. När vi närmade oss Vadstena så var det totalt kaos med vägbyggande och självklart klarade inte GPS:n att hantera det. Jag vet inte hur många gånger jag svurit över den jävla GPS:n under den här resan. Visst är det bra, men en vanlig hederlig karta funkar också. Man kan inte förlita sig på teknik till 100%, utan man måste kunna tänka lite själv också. Tänker man inte själv leder det till felkörningar, omvägar och frustration bara, när saker (GPS) vägrar funka. 

 

Vi tog oss slutligen igenom virrvarret av omvägar och självklart så somnade jag. Vi fick stannavid en mack och jag fick i vanlig ordning lägga mig på en bänk och sova. Robban väckte mig efter ca 1h och jag drack en Red Bull innan vi fortsatte. Vi var framme på hotellet strax efter 21:00. När vi svängde upp på parkeringen så kom det en man med hoj körandes emot oss. Han sa att det var bättre om vi parkerade nere i garaget och att vi skulle hälsa det från chefen när vi checkade in. Så vid incheckningen så hälsade vi från chefen att han rekommenderade att vi stod nere i deras garage. Kvinnan i receptionen undrade vänligt, men lite förvånat om vi brukade bo på hotellet. Vi sa att det var första gången, men att det antagligen berodde på att vi MC:ister hänger ihop som en stor familj :) 

 

Så vi fick låna personalparkeringen över natten, vilket kändes riktigt schysst. För övrigt var det ett riktigt bra hotell, med jättevänlig och serviceinriktad personal. Faktiskt trevligast hittills. Här åker man igenom halva Europa och sover på ca 15 olika hotell, men inser att Västerås is the shit. Vi blev t.o.m. erbjudna att checka ut lite senare än 12:00 om vi ville, så vi slapp stressa på morgonen. Inte som i Luxemburg där det var en straffavgift på 80 euro om man checkade ut typ 5 minuter sent... 

Vi har ägnat de senaste dagarna åt att vila upp oss. Robban har tvättat hojen, jag har mest legat och läst (samt shoppat julsaker). Vi har tvättat våra kläder och blivit bortskämda av mina föräldrar som lagat mat och diskat. Det har varit riktigt skönt att bara få stanna upp och pausa några dagar. Utan tider att passa, utan in och utcheckningar. Tyvärr har vädret varit emot oss så planerade fisketurer och bad har inte blivit av. Vi har låtit hojen stå och använt mina föräldrars bil när vi velat åka någonstans. Dessutom mycket mys med Bobban, mina föräldrars fina men otroligt lata Schäfer. När Bobban var ung hade han en riktigt lovande framtid som utställningshund, men när han skulle börja ställas ut internationellt så ställdes det krav att han skulle kunna bita i en bitarm. Eftersom Bobban vägrade träna skydd och i princip allt annat också så blev hans dåvarande ägare så frustrerad att han inte ville ha kvar Bobban som fick flytta tillbaka till kenneln. Dåvarande ägaren tyckte att han var helt oduglig som inte ville kampa och som vände och sprang åt andra hållet när man slängde en boll eller annat föremål han skulle apportera. Idag är han snart 8 år och en helt annorlunda hund. Han älskar att kampa och älskar att jaga allt man kastar. Det är lite tjuren Ferdinan över honom. Han hade det i sig, men det tog tid att plocka fram. 

Dessutom sitter eller ligger han ändå helst och betraktar stillsamt sin omgivning. 

 

Detta gör sig inte rättvisa genom bilder, ni hade behövt uppleva det live. När vi tog en paus på en mack i Danmark såg vi oss fyra om 30 år... Det var sjukt kul.