Träning på att välta med tung motorcykel
Har varit ganska oinspirerad till att blogga, har inte ens åkt motorcykel sedan Gotland. Europaresan närmar sig fort och innan dess tänkte jag hinna med en tur till Skåne samt till Ulvön. När vi för drygt två veckor sedan satt i stugan på Gotland så skämtades det bland Mc:isterna om att jag skulle bli en riktig Biker-brud som ständigt skulle stå och tjata om att jag ville åka hoj. Jag avfärdade genast dessa sjuka idéer som helt orimliga.
Så hände det osannolika för några kvällar sedan. Jag fick ett enormt sug efter att åka grusvägar, terräng, snabbt och vårdslöst. Så när min sambo kom hem så stod jag i hallen och föreslog att vi skulle åka en runda. Jag behövde inte tjata, han blev glatt överraskad och var inte sen med att dra på sig MC-stället. Knappt 10 min senare fick jag uppleva min första MC-olycka. Vi körde på en hal grusväg och fick sladd i en kurva. Hojen vände ett halvt varv och jag hann tänka (och känna) att nu kommer vi välta på vänster sida. Detta innebär att jag kommer klämma och antagligen bryta/krossa mitt ben och fot när jag får ca 250 kg MC över mig. Allt gick ganska fort och jag hann dessutom tänka att det var ironiskt att Jehovas-fanatiker hade ett stormöte knappt 1km bort, var är den jävla Gud de tillber när jag nu kommer bryta mitt ben och vara handikappad resten av sommaren? Eller hen kanske var hos er och jag är ju ingen beundrare av Tornet eller vad er tidning nu heter, så då ska jag väl straffas...
(Ja, ni som är Jehovas eller andra Gud-fanatiker får låta bli att bli kränkta och vända andra kinden till, nej det var INGET mirakel att vi överlevde, vi körde inte extremt fort, Gud är ett påhitt för att fortsätta förtrycka de redan förtryckta, förresten ni Jehovas-knäppisar, får ni verkligen läsa bloggar? Ni får ju inte ens rädda livet på era barn om de innebär att de måsta ta emot t.ex. blod. Slut på parantes).
I alla fall. Under det snabba förloppet som det ändå var, trots alla tankar som passerade så kände jag ingen rädsla. Jag gillade bara läget, vad annars skulle jag göra liksom, skrika och gråta? Robban lyckades få stopp på sladden och sätta ner foten så fallet blev långsammare. Så jag rullade mer än föll av. Jag såg aldrig hur Robban hamnade på marken. Vi började båda skratta, det kändes som om vi precis åkt fritt fall på Liseberg eller nåt.
Robban reste hojen medan jag passade på att dokumentera... Allt för bloggen.
Både benet och foten klarade sig bra och jag har verkligen fattat vitsen med att ha en bra utrustning. Utan stövlarna (som är vansinnigt fula) så hade min fot inte klarat sig så bra, de var så pass hårda att jag inte ens kände att foten klämdes och knäskydden i mina byxor tog också en bra del av smällen, slapp uppskrapade ben.
Det känns skönt att få ha testat hur det känns att välta, det är inget jag oroar mig för alls längre. För händer olyckan så långsamt att du hinner tänka så mycket som jag gjorde, då kommer du inte dö. Och om du kör så fort att du inte hinner tänka så mycket så dör du antagligen fort, utan rädsla.
Note to Jehovas: Nä, det var inte heller er Gud som skänkte mig inspiration till detta inlägg. Sorry.
Kommentarer
Postat av: Vildnos
Usch, läskigt!! Tur att det gick bra med er alla.
Svar:
mcrookie.blogg.se
Trackback
