mc-rookie

Både jag och Robban börjar bli trötta nu. Framförallt jag. Jag ångrar absolut inte att vi valde att åka lite längre, men jag känner att det räcker nu. Genom att ta en längre tripp så har jag fått se och vara med om oslagbara saker, men jag kommer nog inte kunna ta in och njuta ordentligt förrän jag är hemma och utvilad. Innan vi lämnade Amsterdam så tänkte vi göra ett nytt försök att besöka Anne Frank Museet. Vi var där när det öppnade, men det var ändå längre kö än kvällen innan så vi valde att åka vidare mot Tyskland istället. Det lär inte vara sista gången vi besöker Amsterdam som nog tillsammans med Belfort har blivit något av mina favoritstäder under resan. Vi hade planerat en sträcka på drygt 20 mil, det kändes mer lagom än att kötta fram 50 mil, komma fram sent till hotellet och vara helt utslagna. 

 

Vi var framme på hotellet runt fem och i alla fall jag var helt utslagen. Vet inte riktigt vad det är med mig, men jag är helt slut både i huvudet och kroppen. Det blev en intressant incheckning på hotellet. Där stod en man i receptionen, men ändå skulle man ringa nåt nummer... Why? Det var också intressant att vi var bokade för två nätter och att de inte kunde någon engelska, de försökte inte ens utan bara fortsatte med sin tyska. Jag sov några timmar och sen gick vi ner till en restaurang som låg i anslutning till hotellet. De hade världens godaste spenat och kött, men jag kunde inte äta räkan när den låg och tittade vädjande på mig...

Som sagt, vi börjar bli trötta nu. Det finns flera tydliga tecken på det, förutom de fysiska (trötthet, Robban har ont i handen, jag är stel i kroppen av allt sittande). De mer allvarliga är väl de psykiska... Att vi kan skratta i timmar när vi hittar HITLER-godis i en affär, åt meningen: Ich bin ein Salsburger! som bara kom som en sändning, från absolut ingenstans. Det kan även svänga totalt neråt, som när vi låg och tittade på Top Model och jag började storgråta för att min favorit fick åka hem... Eller att jag ligger och kollar på You Tube klipp om gatuhundar i Rumänien och bölar ännu mer, när jag tänker på att vår lilla Scott har haft det så och att där just nu finns drygt 4 miljoner hundar som fortfarande lider.