Dag 25 Västerås - Sundsvall
Vi har varit hemma några dagar nu. Folk frågar om resan och jag minns knappt nånting. Och OM jag minns någonting så vet jag inte var det skedde eller när. Min hjärna klarade tydligen inte av så mycket stimuli utan att stänga ner. Det är lite Walking Dead -känsla här hemma just nu. Jag minns inte att sista etappen gick bra, men uppenbarligen gjorde den ju det eftersom jag sitter här och skriver. Jag vet att resan vi gjorde hamnade på exakt 698 mil. Den sista milen tack vare en idiot som vi först trodde körde rattfull, precis när vi skulle svänga av till vårt bostadsområde så blir vi uppmärksamma på att bilen framför kör på fel sida av vägen, kör upp på trottoaren och dessutom nästan lyckas klippa fem mötande bilar. Så Robban kör efter och bilen märker det och kör in på en parkering. Vi ringer polisen och medan vi väntar på dem så håller Robban honom kvar genom att småprata. Vi vet fortfarande inte vad det var för fel på honom. Det kan verkligen varit allt från rattfylla-sjukdom. Men, men vi lämnade över till polisen så fort de kom och åkte hem.
Sammanfattning:
Dagar: 25 (med paus i Småland)
Mil: 698
Länder: 12
Ska fortsätta smälta resan lite till och sen kommer jag lägga upp ett par inlägg som Robban skrev, lite tips, lite fler bilder och lite mer detaljerad information om vissa saker. Men just nu. Vila.
Tack alla som följt bloggen. Det har varit en kick att följa statistiken över antalet besökare. Det är coolt att så många visar intresse över vad jag skriver. Utan följare hade det känts meningslöst att skriva, vilket det i själva verket inte var. Det känns bra att veta att jag har dokumenterat resan i princip varje dag Och tagit mängder med bilder. När jag inte är så jävla mätt på att resa så kommer det kännas kul att se tillbaka.
Dag 20 Liten by i Danmark - Småland (via Skåne)
Ca 50 mil väntade oss när vi vaknade i Danmark. Niklas (som är en riktig frukost fascist) ord ekade någonstans långt bak i huvudet och jag bestämde mig för att för en gångs skull testa något annat än att dricka Red Bull och äta Nutella med sked. Det är så jag brukar kickstarta dagen, vilket leder till att kurvan störtar neråt ganska fort. Så jag åt en ordentlig och rejäl frukost bestående av hela kostcirkeln. Vitaminer, proteinekolibrier samt LAGOM mycket kolhydrater.
Bevis.
Såhär glad är jag efter en stadig frukost och tanken på att snart vara hemma. Med en klassisk MC-frisyr= orkar inte bry mig, hjälmen pajar ändå allt.
Vi tog oss ganska fort genom Danmark och jag hamnade oväntat inte i något narkoloepsi-light tillstånd. Vi kom fram till Öresundsbron och jag kände lycka över att se vägskyltar som det stod Sverige och Malmö på.
På väg över bron.
Massa vindkraftverk ute i Öresund.
Hemma i Skåne :)
När vi passerade vägtullen efter att ha kört över bron så var jag övertygad om att mannen som tog emot betalningen för broavgiften var dansk :/
Det var han då inte, utan pratade ren Malmöitiska. Något pinsamt att jag som infödd Skåning inte känner igen mitt hemspråk... Tre veckor i Europa och två år i Norrland har satt sina spår...
Note to self: Jag bör/måste åka ner till Skåne oftare.
Väl inne i Malmö stannade vi för att fika. Det blev aldrig så eftersom jag drabbades av total abstinens efter min bror, svägerska och mitt fantastiska gudbarn. Så jag hörde av mig till brorsan och som tur var så var hela familjen hemma och gästvänliga som alltid så blev vi ditbjudna på mat. Vi körde dit och det var lätt topp 5 under hela resan att få träffa min fina, underbara brorsdotter som hade varit i skolan för första gången tidigare under dagen. Hon är så liten, men så stor samtidigt, jag är otroligt stolt över att få vara hennes gudmor. Jag fick flera stora kramar, en god middag och många skratt. Dessutom fick brorsdottern provsitta hojen och det passade henne perfekt. Är övertygad om att hennes föräldrar kommer slippa allt moppe tjat, hon kommer kräva en BMV 1200 GS Adventure...
Coolaste ungen...
Den obligatoriska "fulaste minen-bilden".
Min bästa. Som nästan alltid är 100 mil för långt bort...
Jag hade ju önskat köttbullar av mamma, så vi fick åka vidare lite tidigare än jag önskat. Väl i Småland i mina föräldrars hus så blev vi bjudna på ytterligare en god middag. Det kan aldrig bli för mycket husmanskost och mammas köttbullar är ju oslagbara. Satt uppe med mamma och visade drygt 2000 bilder från resan. Robban och jag somnade inte förrän vid fem på morgonen. Det kändes lite som att allt vi upplvet de senaste veckorna började smälta in...
Dag 19 Hamburg - Liten by i Danmark
Lyxdag.
Började dagen med att checka ut från hotellet, gå ca 50 meter till McDonalds och äta frukost. Fnissade lite för mig själv när jag satt och tänkte meningen:
-Ich bin in Hamburg und essen ein hamburger...
(Nä, alla språkpoliser, jag lärde mig aldrig tyska, för min tysklärare var en riktig ondskefull kärring som hade sina favoritelever som hon favoriserade öppet. Likt gamla Nazi-värderingar valde hon ut vad hon ansåg vara eliten. Jag var inte en av dem eftersom jag började första lektionen med att ifrågasätta henne. Hon körde hårt på att tänka rätt är viktigare... Inte att tänka fritt. Hon erbjöd mig att tillbringa sommaren mellan nian och gymnasiet med att gå i sommarskola och läsa in tre års tyska. Jag valde att tänka fritt och ta ett IG istället. Vilket jag aldrig ångrat. Snarare var jag ganska skadeglad då hennes "MVG-elit" visade sig vara långt efter kunskapsmässigt när vi började gymnasiet och blandades ihop med elever från andra skolor. I princip alla fick ett IG första terminen och flyttades ner till tyska för nybörjare...)
Sen påbörjade vi dagens resa, bara 20 mil, till Danmark. Det spelade ingen roll att det regnade. Att bara åka 20 mil på en dag har blivit en otrolig lyx. Vi stannade och åt lunch på ett riktigt schysst ställe. Våra tankar gick dock till "Vilse i pannkakan". Men gott var det.
"Åh nej, nu dillar han med maten, det finns inga röster i pannkakan. Ät så du blir stor, säger far och mor.
I pannkakan finns det inga röster du dillar med maten du inte gillar..."
Dessutom hade Robban bokat ett helt fantastiskt hotell. Jag älskade det. Ett stort rum med en stor säng, inrett i hemmaliknande miljö. Trägolv, stora fönster mot innergården, ljusa färger och växter i fönstren. Fina svartvita bilder från de som bott i huset förr och en vacker kakelugn i ena hörnet... En jättemysig restaurang i källaren, med gamla detaljer kvar. Vi lyxade till det, åt en god middag med efterrätt, delade en flaska vin. Skålade för att vårt mål var avklarat, 12 länder i Europa på knappt tre veckor. Har inte smält det än. Det är så coolt. Det har hänt så mycket, vi har upplevt så mycket. Allt från jordskalv i Innsbruck och värmeslag i Venedig till motorstopp i Luxemburg till att bygga snögubbar på Gross Glockner och bada i en alpbäck med starka strömmar nedanför Örnnästet...
[X] Danmark
Lista
X] POLEN
[X] SLOVAKIEN
[X] ÖSTERRIKE
[X] ITALIEN
[X] TYSKLAND
[X] SCHWEIZ
[X] LICHTENSTEIN
[X] FRANKRIKE
[X] BELGIEN
[X] LUXENBURG
[X] NEDERLÄNDERNA
[] DANMARK
[] SKÅNE
Dag 18 Liten by i Tyskland - Hamburg
Var för en gångs skull uppe tidigt idag och åt frukost. De serverade vanilj -och chokladpudding, med grädde. Hur perfekt var inte det? Sen sov jag en stund till innan vi checkade ut Vid 11-tiden. Vi har bestämt att bara åka kortare sträckor nu eftersom jag är riktigt, riktigt trött och känner att det blir för tufft annars. Så dagens rutt var ca 25mil. Vi har valt bort att köra motorvägar vilket gör att det tar längre tid, men vi får se och uppleva betydligt mer. Så det är det helt klart värt.
Robbans tvångsmässiga packningsrutin, som han gör varje morgon.
Jag, pigg och fräsch. INTE.
Vi tog oss långsamt framåt, mil efter mil.
Fikapaus. Salami-Sticks och körsbärssaft. Härlig kombination.
Vi stannade i en mindre stad och kollade lite i affärer. Det slog oss att det inte gick att betala med VISA någonstans. Inte ens på McDonalds. Det var heller ingen som kunde förklara varför. Vi hittade heller ingen bankomat. Det kändes väldigt konstigt, då det hittills inte varit något problem ens i de minsta alpbyar.
Sista sträckan blev riktigt jobbig för mig. Jag kunde inte hålla mig vaken och det fanns ingenstans att stanna. Jag fick sitta ock knacka Robban på axeln oavbrutet för att visa att jag höll mig vaken. Vi kom fram till hotellet vid 18:00. Jag Googlade varför det inte gick att betala med kort och tydligen är det så att tyskarna helst bara tar tyska bankkort. Det är cash som gäller. Även i de större städerna. Kan vara bra att veta. Hotellen tar de flesta kort, men inte klädbutiker, mataffärer, restauranger osv. Inte ens McDonalds tar kort, de kunde ingen engelska heller. När vi bad om bestick gick de och hämtade en papperspåse och började packa ner vår mat...
Resten av kvällen har vi bara legat på rummet och halvsovit. Imorgon ska vi vidare till Danmark.
Nu: Fortsätta att sova.
Dag 17 Amsterdam-Liten by i Tyskland
Både jag och Robban börjar bli trötta nu. Framförallt jag. Jag ångrar absolut inte att vi valde att åka lite längre, men jag känner att det räcker nu. Genom att ta en längre tripp så har jag fått se och vara med om oslagbara saker, men jag kommer nog inte kunna ta in och njuta ordentligt förrän jag är hemma och utvilad. Innan vi lämnade Amsterdam så tänkte vi göra ett nytt försök att besöka Anne Frank Museet. Vi var där när det öppnade, men det var ändå längre kö än kvällen innan så vi valde att åka vidare mot Tyskland istället. Det lär inte vara sista gången vi besöker Amsterdam som nog tillsammans med Belfort har blivit något av mina favoritstäder under resan. Vi hade planerat en sträcka på drygt 20 mil, det kändes mer lagom än att kötta fram 50 mil, komma fram sent till hotellet och vara helt utslagna.
Vi var framme på hotellet runt fem och i alla fall jag var helt utslagen. Vet inte riktigt vad det är med mig, men jag är helt slut både i huvudet och kroppen. Det blev en intressant incheckning på hotellet. Där stod en man i receptionen, men ändå skulle man ringa nåt nummer... Why? Det var också intressant att vi var bokade för två nätter och att de inte kunde någon engelska, de försökte inte ens utan bara fortsatte med sin tyska. Jag sov några timmar och sen gick vi ner till en restaurang som låg i anslutning till hotellet. De hade världens godaste spenat och kött, men jag kunde inte äta räkan när den låg och tittade vädjande på mig...
Hotellet.
Why?
Vädjande räka...
Som sagt, vi börjar bli trötta nu. Det finns flera tydliga tecken på det, förutom de fysiska (trötthet, Robban har ont i handen, jag är stel i kroppen av allt sittande). De mer allvarliga är väl de psykiska... Att vi kan skratta i timmar när vi hittar HITLER-godis i en affär, åt meningen: Ich bin ein Salsburger! som bara kom som en sändning, från absolut ingenstans. Det kan även svänga totalt neråt, som när vi låg och tittade på Top Model och jag började storgråta för att min favorit fick åka hem... Eller att jag ligger och kollar på You Tube klipp om gatuhundar i Rumänien och bölar ännu mer, när jag tänker på att vår lilla Scott har haft det så och att där just nu finns drygt 4 miljoner hundar som fortfarande lider.
Hitler-godis (i Sverige kallas de sura tefat tror jag...)
Top Model Tyskland (lägg särskilt märke till hur jag framhäver min svullna vrist, samt böjer tårna i en UNIK vinkel)
Dessutom saknar vi Sigge. Särskilt Robban har börjat sakna sönder sig. Vi har pratat med hans "farföräldrar". Sigge har det bra, men har börjat ge dem båda allergiska, astmaliknande besvär eftersom han ständigt vill ligga uppe vid ansiktet på dem. Men hos oss gör han ju alltid det. Både när han sover och vi bär honom över axeln. Sen gillar han inte riktigt att vara utomhus vilket vi hade hoppats på inför flytten till hus... Men vi får plocka hem honom så fort som möjligt.
Sigge <3
Sigge i sin favoritställning (på Robbans axlar)
Dag 16 Amsterdam
Vaknade och mådde lite bättre. Skickade ner Robban till BK som låg precis bredvid hotellet. Sen spenderade jag drygt halva dagen åt att ligga och kolla på Top Model i sängen. När klockan närmade sig 18:00 så kände vi att vi borde göra något vettigt av tiden i Amsterdam eftersom vi skulle åka vidare redan dagen efter. Vi var rörande överens om att det bäst görs i Red Light District. Eller planen var att vi skulle ta oss till Anne Frank Museet, äta middag och sen vidare till Red Light District.
Allt flöt på bra. Amsterdam är den stad vi besökt hittills under vår resa som har bäst utvecklad kollektivtrafik, samt har de medborgare som pratar bäst engelska. Dessutom råder där en skönt avslappnad stämning. En blandning mellan livfullhet och lugn. Har man inte förbokat biljetter i god tid till Anne Frank Museet så väntar det flera timmars köande. Vi kände inte riktigt att vi hade lust med det så vi bestämde oss för att promenera omkring i denna vackra stad med smala gator, fina byggnader och alla kanaler, med sina husbåtar längst kajen. Dessutom gillar jag att Nederländerna är så liberalt. Det märks särskilt när man passerar alla Coffe Shop's som legalt säljer Cannabis samt tillbehör. Det är bara att smita in, lägga sig i en hög med kuddar och röka på. Detta testade vi dock inte.
Vi gick omkring några timmar, åt middag på en halvbra restaurang innan vi gav oss vidare till kvällens slutmål.
Att komma in i Red Light District är en ganska surrealistisk upplevelse. Du går omkring Och plötsligt är du bara där mitt i allt. Det är porrbutiker i varenda gathörn och prostituerade i varje skyltfönster du passerar. Eftersom prostitution även det är lagligt i Nederländerna (både att sälja och köpa) så är det inte de skabbiga, nerknarkade kvinnorna du ser. De flesta av dessa unga kvinnor är egenföretagare, betalar skatt och hyr sina lokaler själva. Det finns säkert undantag, men det var inget vi märkte av.
Robban har hittat en ny kompis...
En helt vanlig butik i Red Light District.
Jag med några prostituerade och en sexköpare i bakgrunden.
Bild från området.
Vi gick omkring bland en salig blandning av turister, vanliga invånare, prostituerade och sexköpare. Som sagt det var en ganska surrealistisk upplevelse. Ännu mer surrealistiskt blev det när jag lyckades hamna i bråk med en av glädjeflickorna. Eller glädjeflicka och glädjeflicka, hon spred ingen glädje precis.
Vi hade precis handlat våfflor och satt vid kanten av kanalen för att äta. Robban skulle ta en bild på mig. Vi var medvetna om att det INTE uppskattas av kvinnorna att bli fotade, så detta undvek vi. Ändå smäller en av dörrarna upp och en av de prostituerade börjar skrika på halvengelska/flamländska åt Robban:
- Varför fotar du mig! (Hon pekar på skylten som visar en överstrykt kamera)
- Jag fotar inte dig, jag fotar min sambo... (Robban pekar på sin mobil)
- Varför fotar ni just här då?! (Fortfarande skrikandes)
Här blir jag irriterad på hennes jävla attityd, så jag lägger mig i diskussionen.
- Men se dig omkring! Ni finns ju i varenda fönster!
- (Hon svarar något obegripligt som låter argt)
- Och varför skulle min sambo vilja fota en halvfet, ganska ful kvinna när han har mig? (Det var bara en sanning, just den här kvinnan hade passerat sitt bäst före datum).
Robban försöker lägga sig i och medla, vilket bara triggar mig mer.
- (Kvinnan skriker något obegripligt och ser ut som hon ska anfalla mig)
- (Jag ler låtsasklöser i luften och gör ett fräsande/jamande ljud)
- (Kvinnan smäller igen dörren och stirrar argt på mig)
Robban och jag sitter kvar och fnissar. Vi äter upp. Jag väntar lite extra för jag vill verkligen se vad det är för typ av man som köper en kvinna som denna. Ingen, visar det sig. Vi går vidare, lämnar distriktet och sätter oss vid kanalen och dricker Corona. En bra kväll i Amsterdam,
Dag 15 Luxemburg - Amsterdam (äntligen återhämtat mig)
Denna dagen var en planerad transportsträcka till Amsterdam där vi tänkt stanna hela 2 nätter. Lyx.
Vi lämnade Luxemburg vid lunchtid, då vi verkligen behövde en ordentlig sovmorgon efter gårdagens prövningar. Vi stannade och åt efter någon timme och i vanlig ordning drabbades jag av någon slags narkolepsi-light, så vi stannade och jag fick sova ut en stund.
Red Bull, Lipton och macka i plastförpackning har blivit standardlunchen. (Orkade inte beskära bort Robbans fingrar från bilden).
Cred to self: Har lärt mig att solen flyttar sig så därför ska man välja garanterat skuggiga platser, om det ej finns, göm dig under en jacka.
Robbans hoj. Tror han vill att jag ska lägga ut en bild eftersom han fotat den...
När vi hade drygt 10 mil kvar kom jag med den briljanta idén om att vi skulle stanna och äta kvällsmat. Som alla trogna läsare vet, blev det inte så bra för min del. Vi fattade inte menyn överhuvudtaget. Den snälla killen som serverade oss översatte i princip hela menyn. Han sa att deras specialitet var kalvköttbullar med varm körsbärssås. Redan där borde jag ha fattat misstankar. Men det kändes ju så härligt icketuristiskt att sitta i en liten, liten by och äta något annorlunda på en liten, liten bykrog, omringad av lokalbefolkningen. Men jag valde ändå ett säkert kort (trodde jag) och beställde en laxmacka. Det var början på matförgiftni gen från helvetet.
Bara att de har en toast som heter Kanibaal...
Början på slutet...
Vi körde på och jag började må sämre och sämre. Hade frossa så jag nästan krampade, mådde illa, ont i magen, helt utmattad... När vi äntligen var framme vid hotellet kunde jag knappt stå och Robban fick checka in, gå upp med mig på rummet och sen parkera och bära upp alla våra saker. Jag låg och kräktes lax i en papperskorg tills jag somnade. Vi hade riktig tur eftersom vi hade en ismaskin precis utanför vårt rum i korridoren. Så Robban fick springa och hämta is så jag kunde få i mig mycket vätska i alla fall. Det kändes grymt orättvist att jag skulle bli sjuk. Har snudd på neurotiskt undvikit alla fällor så som kranvatten och glass, vilket de andra inte gjort, så drabbar det ändå mig. Hann ringa min mamma också och gråta lite om att jag ville att hon skulle vara där (gick inte att ordna) och gråta lite om att jag ville somna till Claes Elfsberg (gick att ordna via Aktuellt på SVT Play). Det blev en riktigt jobbig natt. Både för Robban och mig.
Tillägg till Robbans inlägg.
Robban har ju gjort en bra beskrivning av en jobbig dag. Tänkte ändå göra några tillägg, bara för att... Jag kan inte uttala mig om hur det är att köra i Paris, det enda jag märkte var att det var en massa rödljus på de mest onödiga ställena, det hade räckt med en väjningspliktskylt. Men vi kom tillsist ut ur Paris och körde till slottet i Versailles. Väl där såg vi att där var en mängd människor. Först fattade vi inte att det var själva kön in till slottet, men så fort vi greppat det så, smarta som vi är, delade vi upp oss. Jag började köa för att komma in och Robban köade för att fixa biljetter. När han fixat biljetterna så tvingade jag honom att köa för att fixa nåt att äta. Det gick ändå hyfsat snabbt. Väl inne var det däremot alldeles för mycket folk för att få nåt riktigt utbyte av det. Jag tänkte och kände (på fullt allvar) att om man hade sprängt alla asiater så hade det blivit mycket, mycket lättare. (Nä, alla asiater, ta det inte SÅ personligt, men många av er ÄR besatta av att fota och det gör att det tar sån jävla tid). Jag har också mina saker som folk stör sig sjukt mycket på, typ att jag är brutalärlig. Fast det vinner ju i längden, vilket ert fotande INTE gör... I alla fall, slut på hets mot folkgrupp. Vi pressades igenom massan och jag hann själv ta lite bilder. Min önskan var ju att vi skulle ut i själva slottsträdgården också som är riktigt cool, men när vi såg att det var kö för att komma dit också så insåg vi att vi inte skulle hinna. Jag tog igen det senare genom att kolla på Sofia Coppolas film: Marie Antionette (2006).
En del av den otroliga trädgården.
Små fantastiska detaljer överallt.
Takmålning.
Grindarna in till innergården.
M.A:s säng.
Väl uppe på hojen igen och en bra bort utanför Paris, märker jag att Robban får ett utbrott. Jag uppfattar svordomar genom mina hörlurar, fast musiken är på maxvolym. Vi stannar vid en mack han förklarar att han tappat något viktigt tillbehör. Han förklarar mer om det i sitt inlägg.
Vi fortsätter vidare. Det är en jobbig resa och jag märker mer och mer hur sliten jag börjar bli. Vi stannar så att jag kan sova en stund. Vi fortsätter, det börjar bli mörkt och plötsligt börjar hojen att hacka och sen stannar vi. Självklart har även detta gått åt helvete idag. Det är sådär att stå på en relativt stor väg i mörkret, utan bensin och inte veta riktigt vart man ska. Robban är i upplösningstillstånd och försöker få lift med bilar. Ingen stannar. Jag håller mig relativt lugn. Det hjälper inte riktigt just då att båda hamnar på bristningsgränsen känner jag. Där kompletterar jag och Robban varandra riktigt perfekt. Det är väldigt få gånger båda blivit riktigt upprörda samtidigt. Vi fungerar som varandras autopiloter lite... Kopplas in när den andra behöver det. Jag hörde hundskall i närheten och förmodade att där låg hus. Så jag sa till Robban att gå och knacka på hos någon för att be om lite bensin eller skjuts till en mack. Han gick iväg och kvar stod jag vid en 250 kg tung BMV med varningsblinkers. Ingen bil stannade. Sånt gör mig så frustrerad. Varför stannar ingen bilist om det står en ensam tjej vid en störres väg, med en MC med varningsblinkers? Det är väl bara att stanna och fråga om personen behöver hjälp? Det kan antingen bli ja eller nej. Blir det nej så åk vidare, ett ja, så försök hjälpa. Svårare är det inte.
Tillslut var det en snäll MC:ist som stannade. Jag förklarade att jag och min pojkvän hade fått bensinstopp och sa att min kille var på väg att gå och försöka ordna det. Killen erbjöd mig skjuts till en mack, men jag kunde inte lämna hojen eller våra grejor. Då erbjöd han sig snällt nog att köra och leta upp Robban. Som redan hade fått hjälp, men det visste jag inte då. Strax efteråt så stannade en till Mc-kille och erbjöd sig att hjälpa mig. Han erbjöd sig att stanna hos mig tills Robban kom tillbaka. Jag sa att det var lugnt, att jag klarade mig. Han frågade flera gånger innan han till sist gav mig nummer till polis och brandkår om det skulle behövas. Dessutom såg jag hur han körde framochtillbaka flera gånger, antagligen bara för att kolla så allt var okej. Och det kändes ganska tryggt. För vad hade jag gjort om det kom en person som inte ville väl. Jag hade inte haft så stor chans. Ensam vid en stor väg i mörkret.
Men nu gick allt väl i alla fall och Robban kom tillbaka efter drygt 30 min. Jag var oerhört tacksam mot mannen som hjälpt honom och till de båda MC-isterna som stannat och erbjudit mig hjälp. Samtidigt som Robban dök upp i en bil (det var lite läskigt, för jag såg inte att det var han först), så kom båda körandes igen och han som varit ute och letat efter Robban stannade och frågade om det ordnat sig. Ett stort plus till sammanhållningen som verkar finnas hos MC:ister. Där borde bilisterna skärpa till sig. Det var otroligt skönt när vi äntligen, nån timme senare kom fram till hotellet.
Robban gästbloggar om dagen från helvetet.
Kanske kan ha retat Gud när jag skrev "Pray for snow" i böneboken i självaste Notre Dame...
Vi startade vår resa ifrån Paris, det var absolut inga problem i början men sen så drog det igång. Att köra i Paris är ingen höjdare, rödljus både till höger och vänster. Någon småfull stadsplanerare ville nog även skoja till det med att inte lägga vägarna i korsningar rakt mot varandra, de skall gärna skifta ett par meter + att den smarte faan lägger stopp och fler rödljus mitt i rondellerna, när man minst anar det. Alltså första djävulskapet..... Gps:en hänger inte med utan när nu den sneda korsningen kommer och jag hinner inte titta på gps:en som är helt fel samtidigt som jag försöker hitta rätt bland alla idioter i trafiken (jag är alltid oskyldig) så slutar det med att man åker fel. Åker man fel här så är det liksom inte bara att göra en u-sväng utan att man måste stå sitt kast och åka en massa kilometer/mil innan man nu kan ta rätt väg.
Andra djävulskapet (låter mer men jag spetsar bara till detta lite, tyckte att det var trevligt ändå), sambon ville gärna besöka slottet i Versailles' där Marie Antoinette bodde och senare tyvärr avrättades. Hur som helst, slottet är en grym upplevelse, allt är överöst med detaljer och lyx nästan faktiskt ett måste att se. Problemet är att det är ett flertal timmar in, först kö till att köpa biljett för att se stå i kö för att gå in i slottet, för att sen köa i alla rum som man går genom, för att köa sen för att ta sig ut.... Pust...
Värmen och allt folk (mestadels asiater) gjorde mig till en lätt grinig och tjurig svensk kille med alldeles för tunga och hårda mc-skor, dessa fick ett flertal känna av under turen då jag råkade kliva ett par rakt på deras oskyddade småtår. Jaja, lite svinn får man räkna med.
Nu till den fortsatta bestraffningen (från Gud om ni minns), jag är oftast grymt metodisk och noggrann, fråga min sambo som blir tokig på mig när vi gör oss klar att åka, det går i en viss takt och ordning innan vi sätter oss upp för att åka iväg. Nu hade jag tagit bort Scalan G9:an (com-radio) från hjälmen för att ingen skulle sno den. Givetvis la jag den uppe på toppboxen innan vi skulle åka iväg, detta kom jag på ett par mil senare och faktumet var att jag hade tappat den. Japp, ett par tusenlappar åt helvete!
Tredje djävulskapet bara för att statuera ett exempel och verkligen visa att man inte skall "skoja till det" i Notre Dame så när det bara var ett par mil kvar innan vi hade nått hotellet i Luxemburg så får vi soppatorsk! Mätaren hade visat att vi var på reserven men att det ändå var 5 mil kvar i tanken. Jag har läst om detta problem men har inte märkt det förrens nu, den har tidigare funkat klockrent men kolla gärna www.bmwklubben.se så kan ni läsa mer om detta problem, nu fick vi uppleva det på nära håll.
Mörkt, obyggt och ingen bil stannar givetvis. Sambon märkte på mig att nu var min gräns nådd, jag kanske upplevdes lätt grinig så hon kom på att jag skulle försöka gå till ett hus och fråga om dom har en skvätt bensin.
Sagt och gjort, i första huset jag valde visade det sig att det verkligen finns snälla och trevliga människor. En man öppnade dörren, kan inte förstå varför, jag ser inte så trevlig ut och särskilt inte i mörker :)
Men hur som helst så började han leta bland dunkar och garage, när han öppnade garagedörren så visade det sig att han ägde inte bara en utan två Porschar! Varför gör inte jag det?
Med teckenspråk delat med tyska, engelska och en del påhittade ord så började vi förstå varandra. Att sen petrol och gasolin är två olika saker visste jag inte, det ena är diesel och det visade sig att det var bara det han hade hemma. Inga problem tyckte han, vi hoppade bara in i den tredje bilen han hade och han körde mig till macken ToR, efter detta startade hojen på första och vi var iväg igen, endast 3 mil kvar, gudars så skönt att komma till hotellet (nu kanske jag gick Honom på nerverna igen, märks nog i morgon).
Dag 15 Luxemburg - Amsterdam
Transportsträcka till Amsterdam hela dagen. Mår skit, har blivit sjuk. Ligger på hotellet och vill hem. Tycker väldigt, väldigt synd om mig själv just nu. Uppdaterar när jag mår bättre. Fy fan.
Underbarast är ju att min älskade, förstående sambo ligger bredvid mig och tuggar på nån fet, jävla vakuumförpackad korv. Och sen torkar av sina flottiga fingrar på mig. När jag ligger med en kräkpåse och hulkar.
"-Men jag är ju hungrig..."
Men gå ut i korridoren och ät då!!!!
Dag 14 Paris - Luxemburg
Orkar inte skriva mer ikväll. Men jag har en STOR:
Note to self & Robban & ev. andra som ligger i riskzonen:
- Busa INTE i Kyrkan.
- Fnissa INTE, fast oblaten fastnar i gommen.
- Gnäll INTE över bristen på vin.
- Låtsaskräks INTE oblat.
- Skriv INTE saker som: Pray for snow i bönboken (Robban).
- Skriv inte heller:
Även om det är lite coolt att det nu även finns skrivet i Notre-Dame.
Du kommer straffas (prövas hårt). Mer om det imorgon. Dagen har innehållit förlust av 4000kr, motorstopp, felkörningar och timmar av köande. Är trött.
Dag 13 Paris
Det blev inget inlägg igår eftersom både jag och Robban toksomnade efter en intensiv dag med turistande i Paris.
Efter vistelsen i Belfort så började jag hysa något slags hopp om att fransmännen inte var så otrevliga, självupptagna och respektlösa som jag så fördomsfullt bildat mig en uppfattning om. Jag hade fel, eller rätt hur man nu ser på det... Ute på landsbygden så träffade vi hur många trevliga människor som helst och även om deras engelska var bristfällig så försökte dem i alla fall. I Paris har jag hittills stött på 2 trevliga människor. En taxichaufför och en butiksinehavare. Två vänliga personer i en stad där det bor drygt 11 miljoner, det borde nästan vara omöjligt. Vi började dagen med att köpa biljetter som skulle täcka alla resor med tåg, buss och tunnelbana under hela dagen. Saken var bara den att tunnelbanan var tillfälligt avstängd just denna dag, tågen gick bara i Paris utkanter och bussarna var få. Kollektivtrafiken är under all kritik om man jämför med Sverige, den ligger långt efter.
Biljetter.
Vi började med att ta oss till den kända kyrkan Notre-Dame där Victor Hugos kända roman om Ringaren i Notre-Dame utspelar sig. Kyrkan hade tydligen något 850 års jubileum i år, vilket inte märktes mer än att de passade på att tjäna pengar på detta genom att sälja diverse extra saker. Dessutom hade Disney World skickat ut sina representanter som stod utanför och raggade barn i kön in till kyrkan. Smart. Vi fick köa i ca 30 min. Men sen när vi väl kom in fanns det gott om utrymme att strosa omkring. INTE.
Utanför Notre-Dame.
Vi knuffades fram och tillbaka och runt genom kyrkan, medan det hela tiden ropades ut i högtalarna att man skulle visa hänsyn och vara tyst. Vi passerade ett klassiskt biktbås men var rörande överens om att INTE gå in, vilket hade inneburit att det dragit ut på tiden med flera timmar.
Biktbås.
Istället passade vi på att ta nattvarden. Jag har ingen aning om vad prästen sa, men antagligen välsignade han mig när han tryckte in sina håriga fingrar i min mun, Robban informerade mig om efteråt att jag skulle sträckt ut tungan. Men jag kände mig ganska nervös när jag stod där framme så jag missade den biten, dessutom missade prästen att doppa oblaten i vin så det klibbade fast i gommen på mig. Först trodde både Robban och jag att det var någon turistgrej, men folk föll på knä och grät så antagligen var det På riktigt. Om de nu inte hade inhyrda gråtorskor för att göra det mer effektfullt. Vi knuffades vidare i kyrkan och smet in om deras skattkammare där allt dyrbart förvaras. Vi fortsatte förbi en staty av Jeanne' D' Arc.
Detta är ganska sjukt egentligen. Något Notre-Dame är särskilt stolta över är att det var i just denna kyrka som Jeanne fick upprättelse och blev helgonförklarad. Kyrkans män (och kvinnor) dunkar varandra i ryggen och tycker själva att nu är det okej, vi gjorde ett litet misstag när vi anklagade henne för kätteri, men nu har vi våra ryggar fria, bara vi ger henne en helgontitel. INTE. Bättre hade varit om de låtit bli att elda upp en 20 år ung, oskyldig, kvinna levandes, under svåra smärtor från början. Tycker jag i alla fall.
Innifrån skattkammaren. Robban drabbades av storhetsvansinne...
Vi lämnade kyrkan och fortsatte mot nästa turistattraktion. Eifelltornet. Smarta som vi är hade vi förbokat biljetter vilket gjorde att vi slapp köa i 2h. Vill man verkligen upp i tornet är det värt att göra det. Du kommer visserligen bara till våning 2/3, sen är det kö till sista biten upp, men ändå. Vi hade våra biljetter bokade till 15:00 och kände att det var gott om tid. Men som jag skrev tidigare så funkar kollektivtrafiken inte jättebra. Vi bestämde odds för att gå, men när jag började få Venedig flashbacks (yrsel och illamående) så gav vi upp och bestämde oss för att hitta en buss som gick ända fram. Det gjorde vi också och var framme vid 14:30. Först fattade jag inte att det var Eifelltornet, det var inte alls så mäktigt som jag föreställt mig.
Vi fick som sagt förtur och efter att ha passerat vakter och larmbågar så kunde vi slutligen åka upp.
Lådan för beslagtagna föremål som kommer förstöras och inte lämnas tillbaka. En sjuk samling knallat från maskinvaruteknik till skruvmejslar. Undrar lite hur folk tänker.
Jag hade fel när jag sa att tornet inte var så mäktigt. Det är det. På väg upp mot tredje våning gen fick jag svindel och kände hur tornet började luta (vilket det självklart inte gjorde).
Utsikt över Paris.
Sjuk dyr lunch, men det är inte varje dag man käkar pizza i Eifeltornet.
Vi valde att ta trapporna ner för att prioritera vårt nästa turiststopp. Det blev (till min stora lycka) en Roy Lichtenstein utställning. Jag är ju ett stort fan av honom, men har aldrig fått tillfälle att besöka någon utställning. Men eftersom jag hade en enorm tur så dök tillfället upp precis nu under Europaresan. Jag var helt exalterad når jag gick omkring bland tavlorna. Så exalterad att jag råkade gå lite för nära och utlösa ett larm... Men det var det värt. Jag shoppade loss i butiken sedan och 3 tavlor, en låda med vykort och lite andra saker så är min reskassa förbrukad, men jag är väldigt, väldigt nöjd.
Vet, ser galen ut. Kände mig hög och exalterad.
Klockan hade hunnit passera 20:00 och vi bestämde oss för att äta middag. Vi hittade en mysig restaurang med god mat och satt i lugn och ro och åt. Det skulle vi inte gjort eftersom sista bussen till hotellet gick runt 21:00. Så det fick bli en taxi. Men äntligen fick jag träffa en trevlig huvudstadsinvånare som dessutom kunde engelska. Väl tillbaka på det jävla skämthotellet vi bott på (med personal som inte kan engelska, kedjeröker och pratar oavbrutet i mobil, städerskor som knappt kan bädda och definitivt inte städa) så bad jag om att få köpa något att dricka. Jag vet inte vad jag förväntat mig, men självklart sålde de ingen dricka så vi fick ta hojen för att leta upp ett ställe som var öppet. Alltså bensinmackar stänger kl. 22:00. Så det var kört. Tillsist hittade vi en liten, liten affär som också höll på att stänga men han som hade affären var vänlig nog att låta oss komma in ändå.
Försöker desperat skapa kontakt med ortsbefolkningen.
Nästa destination blir Luxenburg. Ska bli skönt att slippa denna stad som Gud gav upp.
Dag 12 Belfort - Paris
Framme i Paris. Vi har checkat in på hotellet, självklart suger WiFi:n här så all uppdatering kommer gå långsamt. Tyvärr är hotellet bokat imorgon natt också, så vi får se hur länge jag orkar försöka. Vi var ute och åt på en indisk restaurang nu ikväll och hade planerat att komma tillbaka till hotellet och mysa och kolla på film. Det är så långsam uppladdning att så det är omöjligt.
Transportsträckan idag visade sig bli väldigt mysig. Vi undvek motorvägar och körde genom små byar ute på landsbygden istället. Det tog lite längre tid men var helt klart värt det. Det är så idylliskt med alla gamla hus och små vägar, majs och solrosodlingar. Vi har dessutom haft riktigt tur med vädret då det varit uppehåll och bara drygt 20 grader. Perfekt körväder. Vi passade på att stanna till vid en rastplats och sova en stund under ett träd också. Imorgon väntar turistandet.
Majs och solrosfält.
Jag valde att vila istället...
Note to self (ännu en gång): Somna inte med ansiktet mot blixtlåset, ej heller med handen.
Dag 12 Belfort - Paris
Nu har vi tagit lite sovmorgon, packat ihop våra saker och är beredda att åka vidare mot Paris. En resa på ca 40 mil. Vi kommer mest köra motorvägar som det ser ut nu, så idag blir det en enda lång transportsträcka. Hoppas på ett hotell ikväll med fungerande Wi-Fi så att jag kan uppdatera mer då.
Lista
[X] POLEN
[X] SLOVAKIEN
[X] ÖSTERRIKE
[X] ITALIEN
[X] TYSKLAND
[X] SCHWEIZ
[X] LICHTENSTEIN
[X] FRANKRIKE
[] BELGIEN
[] LUXENBURG
[] NEDERLÄNDERNA
[] DANMARK
[] SKÅNE
Dag 11 Belfort
Idag har vi bara, som enligt planen, tagit det lugnt och vandrat omkring i Belfort i Frankrike. Vi behövde verkligen en vilodag. Även om det är en otroligt rolig resa vi gör så tar det både fysiskt och psykiskt. Du hinner varken smälta alla intryck eller återhämta dig fysiskt. Vi har gått omkring och shoppat. Många fransmän är totalt ovilliga att prata engelska, men vissa försöker verkligen. Och det räcker med att försöka,med ren vilja och kroppsspråk så kommer man långt. Träffade på en jättegulligt tjej som jobbade i en affär idag. Hon ville verkligen lära sig engelska och frågade ut mig om massor av saker. Som t.ex. vad storlekarna S,M och L står för på engelska. Tänk att jobba i en klädaffärer och inte ens veta det. Hon tackade mig flera gånger efter att vi hade pratat. Sedan stötte jag på en tjej som inte förstod vad jag ville när jag bad om en Coca-Cola. Kan inte vara lätt att jobba som servitris då...
Känner mig verkligen privilegierad över att vara svensk. Att få engelska som ett andraspråk från det att man är liten är långt ifrån självklart. Jag var livrädd för att min skolengelska inte skulle räcka, men hittills är det jag som känt att jag behärskar engelskan bäst av dem vi mött, vilket gett mig en stor självförtroendekick. Och en ödmjukhet.
Skönheten i att se en blomma som pressat sig genom betongen, hittat sin väg genom gallret och slagit ut...
Fina grafittimålningar.
Kanalen som går genom Belfort.
Ångrar lite att jag inte investerade i en sådan hatt...
Imorgon åker vi vidare. Hade lätt kunnat stanna några dagar till. Det är lätt det bästa hotellet hittills, med den trevligaste personalen. Men imorgon är det Paris som gäller.
Dag 10 Innsbruck-Belfort
Redan kvällen innan så hade jag och Robban försökt att boka en ytterligare en natt på hotellet. Men tyvärr var allt redan uppbokat. Så det var bara att bege sig vidare. Vi sa hejdå till våra reskamrater som fortsatte norrut och själva körde vi mot Frankrike via Schweiz och Lichtenstein. innan vi lämnade Innsbruck så shoppade vi loss lite i en stor galleria. När vi sedan skulle tanka innan vi skulle ut på motorvägen så var jag med om mitt första jordskalv. Först trodde jag att det var ett stort fordon eller något som fick marken att skaka, men när jag sedan Googlade det så fick jag bekräftat att det verkligen var ett skalv. Det mätte 3,2 och var det andra skalvet det senaste året. Häftigt. Hur stor är sannolikheten liksom? Hade vi valt att åka till Rom så hade jag aldrig fått uppleva det.
Hotellet I Innsbruck.
Martin och Niklas åker vidare.
Niklas Evil-Nalle aka. maskot.
Vi skulle köra drygt 40 mil och självklart regnade det. Hela vägen till Frankrike. Och jag drabbades av brutal palt-koma efter att vi hade ätit lunch. Så det var bara att stanna och sova en stund i ösregnet.
Robban ståendes i en lång vägtunnel för att sätta in regnfodret i sitt MC-ställ.
Koma, sovandes på en rastplats vid motorvägen. I ösregn.
Vet ni inte vad lycka är så gör en MC-resa genom Europa. Lycka är att stanna vid en mack. Köpa med sig mackor och läsk. Komma fram till ett hotell där personalen är vänliga, hjälpsamma och går att kommunicera med. Kom upp till ett rum med en stor säng med sköna kuddar och välfungerande AC och Wi-Fi. Få av dig alla tunga, blöta MC-kläder. Boka ett extra dygn på hotellet. Lägg dig i sängen och ät, surfa och somna Med vetskapen att du kan sova ut imorgon.
Lycka!
Dag 9 Venedig-Innsbruck
Dags att lämna även denna stad, detta hotell för någonting nytt. Skakad av gårdagens händelse så bestämde jag mig för att se till att få i mig en rejäl frukost. Vår plan för dagen var att Robban och jag skulle ner till Rom och sedan vidare till Pisa, medan Martin och Niklas skulle påbörja sin hemresa mot Sverige. Så blev det inte riktigt. Robban och jag bestämde oss för att köra med de andra över Dolomiterna till Innsbruck Istället. Innan vi lämnade hotellet såg jag till att sätta dit den jävla (ursäkta) kärringen till städerska som trakasserat mig sedan gårdagen. Hon hade gått efter mig och bett mig visa nyckel och uppge rumsnummer otaliga gånger sen vi anlänt dagen innan, konstigt nog var det ingen annan som råkat ut för det. Dessutom bitchblickade hon mig oavbrutet och jag fick nog. Så jag tog mod till mig och pratade med hotellchefen. Hans engelska var väl sådär, men han uppgav att hon hade familjeproblem, men lovade att prata med henne, samt gav mig en ursäkt. Jag som knappt trodde att jag skulle våga beställa mat själv innan resan, har nu avancerat till att kunna framföra klagomål. Jag växer med mina erfarenheter. Det är en bra känsla.
Rast på väg mot Dolomiterna.
Snygg-Robban posar.
Jag posar.
Martin släpper ut sina pojkscouts-fantasier...
Vi stannade och åt lunch på en liten pizzeria. Servitrisen som jobbade där kunde absolut ingen engelska. Martin försökte förtvivlat förklara att han ville ha lök på sin pizza. Tillslut ritade jag en lök och då förstod hon genast :)
Tack Bengt-Bild för att du gav mig sådana tecknings-skills. Innan vi åkte vidare så tvingade jag in Robban i en djuraffär. De hade världens sötaste möss, men trots mitt tjat små fick jag inte köpa någon och ha i topboxen. Konstigt. De hade även en riktigt fin fisk, men den var jävligt död. Synd.
Fina, söta små djur. Tror jag börjar sakna Sigge alldeles för mycket nu.
Resan över Dolomiterna (minus motorväg) skulle ta max 6h, lovade han i hotellreceptionen oss. Vi skulle inte vara framme förrän ca 12h senare. Då riktigt, riktigt trötta, slitna och hungriga. Fast Dolomiterna var en fantastisk upplevelse. Bättre än Grossglocker enligt mig. Riktigt, riktigt roliga vägar och underbar miljö. Vi fick både uppleva lösgående kor och en hjort som stod vid vägkanten. Martin körde av vägen lite vid en skarp kurva, men både han och hojen klarade sig. Viktigast.
Mot Dolomiterna.
Otroligt vackert. Bilderna kan omöjligt göra det rättvisa.
Mitt på bergssträckan var vägen så smal att vi var tvungna att vänta in bilar som kom från andra hållet. Vi var där ungefär 19:05, så det blev 25 minuters väntan. Men helt klart värt det.
Det blev McDonalds när vi äntligen var framme och sen toksomnade vi.
Venedig (fortsättning)
Butikerna började stänga och vi gjorde oss klara att åka tillbaka. Vi skulle gå igenom hela stan för att komma till bussarna. Självklart så blev jag dålig. Jag trodde inte att jag var så känslig, men efter att ha ignorerat varenda varningssignal från kroppen i flera dagar, så drabbades jag av någon form av överhettning/värmeslag. Det började med att jag såg suddigt, det blev tungt att gå. Alla ljud försvann, jag mådde illa och var yr. Antagligen såg det ut som en fylla utifrån när jag raglade omkring. Det är i lägen som detta som vikten av bra ressällskap väger tungt. Robban sprang och köpte bussbiljetter och dricka. Martin och Niklas stannade hos mig. Jag satt ner på en trottoarkant och de hällde iskallt vatten över mina handleder och i nacken. Fick lära mig att man ska kyla de stora pulsådrorna som vid handlederna och halspulsådern, vid lägen som dessa. Jag satt där på marken, genomblöt och illamående. Vi tog oss till bussen. När vi väl kom in på hotellet så kunde jag knappt stå. Jag såg att de andra pratade med mig, men min hjärna kopplade inte. De fick med mig upp på rummet, hållandes under min arm. Jag fokuserade på varje trappsteg. Lyfta foten, lyfta foten, lyfta foten.
Sen fick jag ju då mitt straff för att ha varit så ignorant mot min kropp. Martin och Niklas gick till sitt rum. Jag tvingades klä av mig och stå under, rinnande, iskallt vatten i duschen, samtidigt som Robban tvingade mig att dricka drygt 1liter Resorb, under hot om att han var tvungen att ringa en ambulans annars. Italienskt sjukhus kändes inte som ett alternativ för mig. Så jag stod där och grät och drack min Resorb. Sen fick jag gå och lägga mig, Robban väckte mig tätt mellan gångerna innan han lät mig somna för natten.
