mc-rookie

Robban har ju gjort en bra beskrivning av en jobbig dag. Tänkte ändå göra några tillägg, bara för att... Jag kan inte uttala mig om hur det är att köra i Paris, det enda jag märkte var att det var en massa rödljus på de mest onödiga ställena, det hade räckt med en väjningspliktskylt. Men vi kom tillsist ut ur Paris och körde till slottet i Versailles. Väl där såg vi att där var en mängd människor. Först fattade vi inte att det var själva kön in till slottet, men så fort vi greppat det så, smarta som vi är, delade vi upp oss. Jag började köa för att komma in och Robban köade för att fixa biljetter. När han fixat biljetterna så tvingade jag honom att köa för att fixa nåt att äta. Det gick ändå hyfsat snabbt. Väl inne var det däremot alldeles för mycket folk för att få nåt riktigt utbyte av det. Jag tänkte och kände (på fullt allvar) att om man hade sprängt alla asiater så hade det blivit mycket, mycket  lättare. (Nä, alla asiater, ta det inte SÅ personligt, men många av er ÄR besatta av att fota och det gör att det tar sån jävla tid). Jag har också mina saker som folk stör sig sjukt mycket på, typ att jag är brutalärlig. Fast det vinner ju i längden, vilket ert fotande INTE gör... I alla fall, slut på hets mot folkgrupp. Vi pressades igenom massan och jag hann själv ta lite bilder. Min önskan var ju att vi skulle ut i själva slottsträdgården också som är riktigt cool, men när vi såg att det var kö för att komma dit också så insåg vi att vi inte skulle hinna. Jag tog igen det senare genom att kolla på Sofia Coppolas film: Marie Antionette (2006). 

 

Väl uppe på hojen igen och en bra bort utanför Paris, märker jag att Robban får ett utbrott. Jag uppfattar svordomar genom mina hörlurar, fast musiken är på maxvolym. Vi stannar vid en mack han förklarar att han tappat något viktigt tillbehör. Han förklarar mer om det i sitt inlägg. 

 

Vi fortsätter vidare. Det är en jobbig resa och jag märker mer och mer hur sliten jag börjar bli. Vi stannar så att jag kan sova en stund. Vi fortsätter, det börjar bli mörkt och plötsligt börjar hojen att hacka och sen stannar vi. Självklart har även detta gått åt helvete idag. Det är sådär att stå på en relativt stor väg i mörkret, utan bensin och inte veta riktigt vart man ska. Robban är i upplösningstillstånd och försöker få lift med bilar. Ingen stannar. Jag håller mig relativt lugn. Det hjälper inte riktigt just då att båda hamnar på bristningsgränsen känner jag. Där kompletterar jag och Robban varandra riktigt perfekt. Det är väldigt få gånger båda blivit riktigt upprörda samtidigt. Vi fungerar som varandras autopiloter lite... Kopplas in när den andra behöver det. Jag hörde hundskall i närheten och förmodade att där låg hus. Så jag sa till Robban att gå och knacka på hos någon för att be om lite bensin eller skjuts till en mack. Han gick iväg och kvar stod jag vid en 250 kg tung BMV med varningsblinkers. Ingen bil stannade. Sånt gör mig så frustrerad. Varför stannar ingen bilist om det står en ensam tjej vid en störres väg, med en MC med varningsblinkers? Det är väl bara att stanna och fråga om personen behöver hjälp? Det kan antingen bli ja eller nej. Blir det nej så åk vidare, ett ja, så försök hjälpa. Svårare är det inte. 

 

Tillslut var det en snäll MC:ist som stannade. Jag förklarade att jag och min pojkvän hade fått bensinstopp och sa att min kille var på väg att gå och försöka ordna det. Killen erbjöd mig skjuts till en mack, men jag kunde inte lämna hojen eller våra grejor. Då erbjöd han sig snällt nog att köra och leta upp Robban. Som redan hade fått hjälp, men det visste jag inte då. Strax efteråt så stannade en till Mc-kille och erbjöd sig att hjälpa mig. Han erbjöd sig att stanna hos mig tills Robban kom tillbaka. Jag sa att det var lugnt, att jag klarade mig. Han frågade flera gånger innan han till sist gav mig nummer till polis och brandkår om det skulle behövas. Dessutom såg jag hur han körde framochtillbaka flera gånger, antagligen bara för att kolla så allt var okej. Och det kändes ganska tryggt. För vad hade jag gjort om det kom en person som inte ville väl. Jag hade inte haft så stor chans. Ensam vid en stor väg i mörkret. 

 

Men nu gick allt väl i alla fall och Robban kom tillbaka efter drygt 30 min. Jag var oerhört tacksam mot mannen som hjälpt honom och till de båda MC-isterna som stannat och erbjudit mig hjälp. Samtidigt som Robban dök upp i en bil (det var lite läskigt, för jag såg inte att det var han först), så kom båda körandes igen och han som varit ute och letat efter Robban stannade och frågade om det ordnat sig. Ett stort plus till sammanhållningen som verkar finnas hos MC:ister. Där borde bilisterna skärpa till sig. Det var otroligt skönt när vi äntligen, nån timme senare kom fram till hotellet.