mc-rookie

 

Medan jag legat under täcken och filtar och tyckt synd om mig själv (det är synd om mig) så har Robban skrivit ett inlägg om dödstrippen till Bönhamn. 

 

Robbans version:  (jag ställer mig tveksam till vissa delar och tar inte ansvar över innehållet, särskilt inte den sexistiska beskrivningen av Martins nya hoj, som jag då ändå fått censurera kraftigt) 

 

15 år sedan. Det är nog så länge sedan jag besökte det tokmysiga fiskelägret Bönhamn uppe i Högakusten. Senast jag var där så kom jag in med båt ifrån en dagstur med start från Ulvön, denna gång var det en MC-tur ifrån Sundsvall. När man väljer MC-turer så skall man ta små, slingriga, roliga vägar och undvika breda, raka och trista vägar. Allt detta är självklart i huvudet på en MC:ist (skapade säkert ett nytt ord där) men det som inte alltid är självklart är att kanske undvika ta med en snorande, hostande och sovandes sambo bak på hojen! Det  blir liksom  ingen bra kombo.

Men nu är det så här att jag vill verkligen ha med henne. Jag vill att hon skall fastna i denna underbara värld. Denna värld av: ingen  plats för sin packning, ont i kroppen och regn inpå bara skinnet. Det är livet. 

 

Mina varningsklockor borde ha signalerat starkt ett flertal gånger innan vi skulle åka: 

 

1. En förkyld sambo skulle med.

2. Vi skulle åka med Martin och Niklas, ett par omständliga killar med noll koll på GPS. 

3. Ingen hade kollat vädret.

4. I min värld, så när sambon frågar hur långt det är dit, så menar hon tur och retur, inte enkel resa. Säkert mitt fel, att inte förstå, att frågar man avstånd mellan punkt A och punkt B så är det ToR. Tokigt! 

 

Hur som helst, resan blev längre än väntat, blöt, kall, snorig och alldeles..... ja alldeles... underbar. Slingriga vägar i Höga kustens finaste landskap, allt ifrån hav till små sjöar nersjunkna mellan gröna bergsluttningar, trevligt sällskap och nya erfarenheter. Jag tar det mesta som ett äventyr och blir ärligt inte bitter av att vi inte hittade Bönhamn först, bara lite pinsamt eftersom att det egentligen är vårt "nästgårds". Vi stannade alltså till ett par mil från Sundsvall för att få resedirektiv av en vänlig man som visade oss vägen... Ja, ja inte mycket att säga om det.

 

Note to self: lära sig GPS:en 

 

Denna dag fick jag även se Martins nya, en lite lätt röd, rund om rumpan och med cylindrarna stickandes rakt ut "Hottie". Innan ni får allt för udda tankar så pratar jag om en hoj, en BMW r1200gs en helt splirrans ny. Snygg och med ett skönt ljud i, erbjöd mig att byta ljuddämpare med honom men på något sätt och nästan lite olustigt vis så ignorerade han min erbjudan.

 

Lusten blir alltid större att åka mer och längre, jag känner att varje gång så är det lite synd att man inte hade ekonomi att ta en jordenrunt tripp, givetvis med en snorandes, hostandes och sovandes sambo bak på hojen.

 

Martins "Hottie"