mc-rookie

 

Medan jag legat under täcken och filtar och tyckt synd om mig själv (det är synd om mig) så har Robban skrivit ett inlägg om dödstrippen till Bönhamn. 

 

Robbans version:  (jag ställer mig tveksam till vissa delar och tar inte ansvar över innehållet, särskilt inte den sexistiska beskrivningen av Martins nya hoj, som jag då ändå fått censurera kraftigt) 

 

15 år sedan. Det är nog så länge sedan jag besökte det tokmysiga fiskelägret Bönhamn uppe i Högakusten. Senast jag var där så kom jag in med båt ifrån en dagstur med start från Ulvön, denna gång var det en MC-tur ifrån Sundsvall. När man väljer MC-turer så skall man ta små, slingriga, roliga vägar och undvika breda, raka och trista vägar. Allt detta är självklart i huvudet på en MC:ist (skapade säkert ett nytt ord där) men det som inte alltid är självklart är att kanske undvika ta med en snorande, hostande och sovandes sambo bak på hojen! Det  blir liksom  ingen bra kombo.

Men nu är det så här att jag vill verkligen ha med henne. Jag vill att hon skall fastna i denna underbara värld. Denna värld av: ingen  plats för sin packning, ont i kroppen och regn inpå bara skinnet. Det är livet. 

 

Mina varningsklockor borde ha signalerat starkt ett flertal gånger innan vi skulle åka: 

 

1. En förkyld sambo skulle med.

2. Vi skulle åka med Martin och Niklas, ett par omständliga killar med noll koll på GPS. 

3. Ingen hade kollat vädret.

4. I min värld, så när sambon frågar hur långt det är dit, så menar hon tur och retur, inte enkel resa. Säkert mitt fel, att inte förstå, att frågar man avstånd mellan punkt A och punkt B så är det ToR. Tokigt! 

 

Hur som helst, resan blev längre än väntat, blöt, kall, snorig och alldeles..... ja alldeles... underbar. Slingriga vägar i Höga kustens finaste landskap, allt ifrån hav till små sjöar nersjunkna mellan gröna bergsluttningar, trevligt sällskap och nya erfarenheter. Jag tar det mesta som ett äventyr och blir ärligt inte bitter av att vi inte hittade Bönhamn först, bara lite pinsamt eftersom att det egentligen är vårt "nästgårds". Vi stannade alltså till ett par mil från Sundsvall för att få resedirektiv av en vänlig man som visade oss vägen... Ja, ja inte mycket att säga om det.

 

Note to self: lära sig GPS:en 

 

Denna dag fick jag även se Martins nya, en lite lätt röd, rund om rumpan och med cylindrarna stickandes rakt ut "Hottie". Innan ni får allt för udda tankar så pratar jag om en hoj, en BMW r1200gs en helt splirrans ny. Snygg och med ett skönt ljud i, erbjöd mig att byta ljuddämpare med honom men på något sätt och nästan lite olustigt vis så ignorerade han min erbjudan.

 

Lusten blir alltid större att åka mer och längre, jag känner att varje gång så är det lite synd att man inte hade ekonomi att ta en jordenrunt tripp, givetvis med en snorandes, hostandes och sovandes sambo bak på hojen.

 

Martins "Hottie" 

 

Eftersom jag inte orkar skriva något mer utförligt om gårdagen så kompenserar jag med det här: 

 

Det är inte helt sant att Uppsalaturen var min första längre resa. Min första längre, dock inte så jävla Uppsala-lång, gjorde jag i början av maj, med Robban och Niklas (aka BMW- nörd/en av dem som vi åker till Gotland/ Europa med). Fast det var innan bloggen startade och det finns inga bildbevis. Däremot hittade jag en anteckning som jag tänkte dela med mig av. Varsågod: 

 

Vi mötte upp Niklas strax innan 12:00 på en parkering i stan och MC-nördarna 1&2 började genast impulsplanera dagens rutt. Niklas hade precis fått sin BMW då, samma modell som Robbans, fast snyggare färg (röd) och var riktigt taggad på att testa den. Det var dagen efter att  min älskade sambo försatt mig i samvetsskuld, så det fanns inte på världskartan att ens förhandla bort denna dagstur. Både jag och kläderna skulle "åkas in". Medan grabbarna ivrigt planerade så satt jag själv och pillade med min iPhone. Jag slogs plötsligt av tanken på att vi faktiskt (enligt mig) skulle åka riktigt långt och att nu när jag väl satt här så fanns det ingen återvändo. Som sagt ingen återvändo och därför inte lönt att få ångest över det. Jag hade förberett en riktigt bra spellista kvällen innan, så lurarna åkte in och hjälmen på. 

 

Vi tog oss söderut (bra val) och varierade mellan grus och asfaltskörning. Jag lyssnade på musik (högt för att slippa motorljuden) och spanade in fina hus längst med vägen. Fick även uppleva en del fina naturupplevelser såsom: 

Arg terrier som gjorde ett utfall mot oss när vi passerade den, dumpade bildäck och annat spännande i dikena, överkört, oidentifierbart djur på vägbanan, samt härlig,  gropig asfalt efter en lång norrländsk vinter. 

 

Är du inte från Norrland så tänk typ landet Narnia. Under nio månader råder här ständig vinter, fast med bonusen att de firar jul, vilket de stackars Narniaborna inte hade förmånen att göra. Tack Norrland för att ni har tagit åt er denna fina tradition, i er annars så karga, hedniska del av landet. 

Och om du hör en norrlänning säga något i stil med att: 

 

- Det är varmt idag, 15 grader. 

 

Så menar han/ hon  INTE 15 plus. Vilket jag upplevde som  mycket förvirrande i början. Samt jävligt jobbigt eftersom jag aldrig klädde på mig tillräckligt. T.o.m vår lånehund Kilroy aka Bäbis fryser på vintern. Han är en Lappskvallhund, som ska tåla kyla, men det är så omänskligt kallt att han sitter och skakar, så vi har fått köpa en tröja åt honom. 

 

Kilroy aka Bäbis 

 

Tillbaka till vår dagstur. 

 

På väg tillbaka till Sundsvall, längst med kustvägen (väldigt vackert, faktiskt) händer något oväntat. Jag har varit inställd på trött rygg, frossa, kramp i ljumskarna, ont i rumpan av allt sittande. Men kramp i käken. WTF!? Jag försöker dra runt hjälmen, för att avlasta trycket på käken, det hjälper.

INTE. 

Jag känner knappt Niklas, det är andra gången vi ses. Han kommer tro att jag är en känslig, mesig, vek tjej (ja, jag är ju det, men inget jag vill visa). 

Ca 3 mil från Sundsvall går det inte längre. Jag tecknar åt min sambo att vi måste stanna, hjälmen måste av. NU. Vi stannar och jag lyckas inte knäppa upp hjälmen, så som om förnedringen inte redan var total så får han hjälpa mig. Med stel käke försöker jag förklara att jag tydligen inte bara drabbas av köldkramp utan även av kramp i käken. Båda mina medresenärer tittar undrandes på mig (tänk: skåning i Norrland, med kramp i käken, som pratar fort, sluddrande och samtidigt vill göra sig förstådd). Niklas säger tröstande att han och jag har samma modell på våra hjälmar och att han visserligen inte känt av kramp i käken, men att modellen ska sitta väldigt tajt och pressa ihop ansiktet. Han tillägger lugnande att hjälmen anpassar sig så småningom och om ett år kommer den att sitta bekvämare.

Ett år? 

 

Skrivet igår, men var helt slut när vi kom hem... 

 

Jag har feber och en förkylning från helvetet. Robban säger att Martin, Niklas och han ska åka en kortare tur idag, bara ca 10 mil. Jag ska med. Jag orkar inte, vill inte. Jag vill soffmysa med Sigge under en filt, titta på film och äta godis. Jag säger att han får åka själv. Han säger att jag ska med, att det är bra om jag lär känna de andra lite bättre inför våra längre resor. Jag tänker att jag nog ska klara 10 mil... 

 

Nu har jag äntligen återhämtat mig efter dagsturen till Uppsala i tisdags. Målet var som sagt MC-affären Lelles för MC-nördarna, medan min plan var att hälsa på min fantastiska bonusfamilj som jag har där nere.  Eftersom jag inte somnade förrän vid 5-tiden (resfeber?) så var jag på lagom glatt humör när Robban a.k.a. sambon väckte mig. Jag protesterade vilt, men när han väste samvetsskuld så var det bara att släpa sig upp. 

Vi åkte från Sundsvall vid 11-tiden och resan ner flöt på oväntat bra. Ja, förutom att Robbans GPS visade att närmsta vägen minus motorväg, var tre varv i Gävle centrum, vi fattade att något inte stämde när vi varvade en liten tant med rullator för andra gången inom några minuter. Dessutom blev jag anfallen av fräsande gäss och horder av måsar när vi stannade för att fika i Tönnebro. Möjligen får jag skylla mig själv lite eftersom jag tvunget skulle mata fåglarna. De såg ju så hungriga ut...

 

 Glad och avslappnad innan jag försökte rädda fåglar från svältdöden...

 

 

Allra bäst var nog att jag upptäckte att jag har en oväntad superkraft som kommer ta mig långt, med andra ord genom hela Europa :) 

Jag kan sova när jag åker motorcykel! Det är fan lycka. För mig i alla fall ( jag tyckte mig kunna utläsa en viss stress hos min sambo när han berättat hur han fått dra mina armar runt sin midja och sen fixera dem med ena handen mot sin bröstkorg medan han fick hålla i styret med den andra) men det man inte minns lider man inte över, så jag är nöjd... 

 

Väl i Uppsala övertalades jag att följa med till Lelles, med löftet att Robban skulle följa med mig och hälsa på min fina bonusfamilj sen. Mitt intryck av Lelles? 

Oluftkonditionerat och oändligt stort, Fullt med hårda, lite otäcka, bikers. Blir ju intressant när vi ska till Lelledagarna på Gotland om två veckor... En hel ö full av bikers... Kommer få sitta gömd i en rauk från morgon till kväll. De andra spred ut sig, exalterade av att vara i MC-lands Mecka. Själv satt jag uttråkad på en stol och svettades i mitt MC-ställ. Jag upptäckte dock att där även fanns en Outlet med vanliga kläder så jag köpte med mig en tröja och en jacka från Scott. Nice. Jag tjänade 1400 på att shoppa ( vet, det finns ingen logik i att man tjänar pengar medan man shoppar på rea, men det är en kul tanke) 

Robban fick med sig ett par nya handskar (tror att det är hans sjunde par nu) och sen drog vi vidare på middag hos min andrafamilj. Vårt resesällskap L och V, valde att bege sig norrut igen. 

 

Det är en lång historia i sig om kulturkrocken mellan en halvpersisk, rörig, pratglad, gästfri familj och en infödd, norrländsk, tystlåten man som pratar i så korta meningar som möjligt och ständigt gör inandningsljud. Men jag tar det lite kort. Det som enligt Robbans planering skulle blivit ett snabbt besök blev istället en helkväll, med mängder av mat och fika, fotografering och en detaljerad beskrivning av ombyggnadsplanerna av familjens hus. Robban satt och nöp mig i benet för att hinta om att vi var tvungna att bege oss hem, för klockan började bli mycket. Jag log och viskade elakt att han inte under några som helst omständigheter fick vanära deras gästfrihet (det är inte alls den typen av familj som skulle känna sig kränkta, men det visste ju inte Robban :) 

 

Tillsist gav jag ändå med mig och efter många kramar och ett löfte om att snart hälsa på igen så körde vi hemåt. Enligt beräkningen skulle vi vara hemma vid 1-tiden. 

Det blev ganska många stopp på vägen upp. Vi kände oss trötta och stela efter en heldag på hojen och jag frös och fick skav av kläderna. Men vid 2-tiden var vi äntligen hemma, efter en dag med sammanlagt  70-mil på hojen, hundratals ihjälkörda insekter och många skratt. När jag tänker tillbaka så känns det som om det faktiskt blev en lyckad dag. Jag undrar om det är som jag hört att det är med förlossningar. Man ligger där utmattad med enorma smärtor och tänker aldrig att jag utsätter mig själv och min kropp för det här igen. Men sen glömmer man genast smärtan och lidandet och börjar planera för nästa unge. 

 

Börjar planera för nästa långtur...

 

 Något stel...

 

 Slutade posera och tog mig snabbt från platsen.

 

 Robban a.k.a sambo, suddig bild, kameran undviker honom ( OBS! Inte fel på fotografen) 

 

 Alla ni MC-nördar: Varje år dödar NI tusentals oskyldiga offer i trafiken...