mc-rookie

 

Eftersom jag inte orkar skriva något mer utförligt om gårdagen så kompenserar jag med det här: 

 

Det är inte helt sant att Uppsalaturen var min första längre resa. Min första längre, dock inte så jävla Uppsala-lång, gjorde jag i början av maj, med Robban och Niklas (aka BMW- nörd/en av dem som vi åker till Gotland/ Europa med). Fast det var innan bloggen startade och det finns inga bildbevis. Däremot hittade jag en anteckning som jag tänkte dela med mig av. Varsågod: 

 

Vi mötte upp Niklas strax innan 12:00 på en parkering i stan och MC-nördarna 1&2 började genast impulsplanera dagens rutt. Niklas hade precis fått sin BMW då, samma modell som Robbans, fast snyggare färg (röd) och var riktigt taggad på att testa den. Det var dagen efter att  min älskade sambo försatt mig i samvetsskuld, så det fanns inte på världskartan att ens förhandla bort denna dagstur. Både jag och kläderna skulle "åkas in". Medan grabbarna ivrigt planerade så satt jag själv och pillade med min iPhone. Jag slogs plötsligt av tanken på att vi faktiskt (enligt mig) skulle åka riktigt långt och att nu när jag väl satt här så fanns det ingen återvändo. Som sagt ingen återvändo och därför inte lönt att få ångest över det. Jag hade förberett en riktigt bra spellista kvällen innan, så lurarna åkte in och hjälmen på. 

 

Vi tog oss söderut (bra val) och varierade mellan grus och asfaltskörning. Jag lyssnade på musik (högt för att slippa motorljuden) och spanade in fina hus längst med vägen. Fick även uppleva en del fina naturupplevelser såsom: 

Arg terrier som gjorde ett utfall mot oss när vi passerade den, dumpade bildäck och annat spännande i dikena, överkört, oidentifierbart djur på vägbanan, samt härlig,  gropig asfalt efter en lång norrländsk vinter. 

 

Är du inte från Norrland så tänk typ landet Narnia. Under nio månader råder här ständig vinter, fast med bonusen att de firar jul, vilket de stackars Narniaborna inte hade förmånen att göra. Tack Norrland för att ni har tagit åt er denna fina tradition, i er annars så karga, hedniska del av landet. 

Och om du hör en norrlänning säga något i stil med att: 

 

- Det är varmt idag, 15 grader. 

 

Så menar han/ hon  INTE 15 plus. Vilket jag upplevde som  mycket förvirrande i början. Samt jävligt jobbigt eftersom jag aldrig klädde på mig tillräckligt. T.o.m vår lånehund Kilroy aka Bäbis fryser på vintern. Han är en Lappskvallhund, som ska tåla kyla, men det är så omänskligt kallt att han sitter och skakar, så vi har fått köpa en tröja åt honom. 

 

Kilroy aka Bäbis 

 

Tillbaka till vår dagstur. 

 

På väg tillbaka till Sundsvall, längst med kustvägen (väldigt vackert, faktiskt) händer något oväntat. Jag har varit inställd på trött rygg, frossa, kramp i ljumskarna, ont i rumpan av allt sittande. Men kramp i käken. WTF!? Jag försöker dra runt hjälmen, för att avlasta trycket på käken, det hjälper.

INTE. 

Jag känner knappt Niklas, det är andra gången vi ses. Han kommer tro att jag är en känslig, mesig, vek tjej (ja, jag är ju det, men inget jag vill visa). 

Ca 3 mil från Sundsvall går det inte längre. Jag tecknar åt min sambo att vi måste stanna, hjälmen måste av. NU. Vi stannar och jag lyckas inte knäppa upp hjälmen, så som om förnedringen inte redan var total så får han hjälpa mig. Med stel käke försöker jag förklara att jag tydligen inte bara drabbas av köldkramp utan även av kramp i käken. Båda mina medresenärer tittar undrandes på mig (tänk: skåning i Norrland, med kramp i käken, som pratar fort, sluddrande och samtidigt vill göra sig förstådd). Niklas säger tröstande att han och jag har samma modell på våra hjälmar och att han visserligen inte känt av kramp i käken, men att modellen ska sitta väldigt tajt och pressa ihop ansiktet. Han tillägger lugnande att hjälmen anpassar sig så småningom och om ett år kommer den att sitta bekvämare.

Ett år?