mc-rookie

 

Älskling... 

 

Imorgon reser vi ut på vår första långresa tillsammans, vårt första äventyr. 

Vi kommer åka över 700 mil tillsammans. Du och jag. Jag vill att du ska veta att du är det bästa som hänt mig. Någonsin. Utan dig är jag inte hel, vi kompletterar varandra perfekt. Efter tre år tillsammans så pirrar det fortfarande i magen när jag ser dig. Vi har kämpat och tagit oss igenom så mycket. Du är min själsfrände. Jag har aldrig känt något som ens går att jämföra med den kärlek jag känner för dig. Du är mitt allt. Vi har nyligen köpt ett hus och adopterat världens finaste hund. För knappt en vecka sedan såg vi ut platsen där vi kommer vigas. Inom en snar framtid så planerar vi en stor familj. Hela livet ligger framför oss. Som jag älskar dig.  

 

Så om nu båtjävlen till Polen sjunker imorgon och jag drunknar, ELLER om du kör och välter så jag blir en grönsak, ELLER om jag ramlar ner för något berg och slår ihjäl mig för att du ber mig posera inför kameran, ELLER om jag blir kidnappad och avrättad av italienska maffian som kräver lösen efter att dom kapat mitt ringfinger och skickat till dig, lösen som du inte kan betala eftersom våra besparingar gick åt till den här resan,  ELLER om jag helt enkelt får ett psykbryt efter ett par veckors MC-åkande och hamnar på ett mentalsjukhus i nåt land som ligger typ 100 år efter i utvecklingen, så jag blir inlåst och tvingas bada långbad, får gå omkring i en Hibernalhatt (då föredrar jag fan MC-hjälmen) med medföljande tvångströja resten  av mitt liv, skrikandes: 

Släpp ut mig! Släpp ut mig! Jag är inte sjuk! Ni ska få fan för det här! 

 

Älskling... om något av detta skulle inträffa...

Då kan du ju komma ihåg att denna resa var DITT jävla förslag, INTE mitt. 

 

Och jag vill att de spelar:

 

- Release Me - Oh Laura  

- Lämnar - Kent 

 

(Inget kristet skit) på min begravning/minnesstund 

 

Och har du tillgång till askan efter mig (om kroppen inte ligger på havsbotten och äts upp av ålar, i så fall kan ni ju käka extra fina, välnärda ålar lagom till jul) så vill jag att hälften av askan sprids på Ulvön och hälften på toppen av Stenshuvud i Skåne. Jag vill ha den här bilden på minnesstunden: 

 

 

Resfeber från helvetet. Klockan närmar sig 04:00. Kan inte sova har riktig jävla dödsångest inför resan. 

Har ägnat kvällen åt att läsa på lite om Polska båtar för att lugna mig själv inför resan. Det hjälpte verkligen.

INTE.

Statistiken är inte till min fördel. Sjövägen mellan Polen och Sverige är dödens väg. 

 

Så. Nu har vi (nog) spikat vår resrutt. Robban och jag kommer köra vidare efter Italien, medan våra medresenärer tar sig hemåt via Tyskland, Polen-Nynäshamn. Robban och jag sitter just nu på Ulvön i olidlig värme och gör inte så mycket. Vi har i alla fall lyckats slussa in Sigge hos Robbans föräldrar, där han kommer få bo de närmsta veckorna. Sigge hatade miljöombytet de första dagarna, men har nu börjat gilla läget. Lite för bra. Den lilla fjäskgrisen har ställt in sig ordentligt. Jag vaknade till ett skräckfilmsscenario när jag hörde Robbans mamma viska till Robbans pappa imorse, då hon trodde vi sov: 

 

- De kan inte bara lämna honom här och sen komma om tre veckor för att hämta honom... Vi har aldrig lovat att lämna tillbaka honom. Han får stanna här. Det blir bäst. Vi har ju haft katt innan. 

 

 

 

Astrid Lindgren förde dagliga telefonsamtal med sin syster. Dessa inleddes alltid med orden "döden, döden, döden, döden. Som hon själv beskrev det så var det för att ha detta negativa ämne avklarat från början liksom. Jag som aldrig gillat Astrid Lindgren tycker att det dessutom var så jävla typiskt henne då all hennes litteratur handlar om just DÖDEN. Säg en av hennes böcker som inte innehåller döda föräldrar, döda barn, döda anhöriga, döda husdjur eller barn som begår självmord.

 

Men nu tänkte jag själv använda mig av detta inför Europaresan. För att få det avklarat. Liksom. Döden, döden, döden, döden. Ni kommer aldrig mer höra mig citera Astrid Lindgren förresten. 

Båten vi ska ta från Nynäshamn över till Polen tar ca 19 h. Jag har en kraftig båtfobi när det gäller att åka båt på natten. Vatten på natten överhuvudtaget. Självorsakad. Som liten var jag otroligt fascinerad av katastrofer och då särskilt båtolyckor. Ju hemskare, ju bättre. Första gången mitt intresse väcktes var när jag såg det utbrända skeppet Scandinavian Star på väg till Köpenhamn. Efter det lånade jag bok efter bok, såg alla dokumentärer om katastrofer till havs. Läste om Titanic, Estonia, Jan Hevelius. (Autistvarning på det). Jag läste och förfasades. Läste om katastrofhantering, hur man bör och inte bör agera. Men att det ändå ofta blir fel när panik uppstår. Läste och levde mig in i skräcken hos alla inblandade, lutade mig tryggt och belåtet tillbaka med vetskapen om att jag aldrig skulle utsätta mig själv för den sortens risker. Sen blev jag vuxen och sambo med en MC:ist. Så om mindre än en vecka så utsätter jag mig för just den sortens risk... 

Fan. 

 

Undrar om det finns någon form av Sällskapstesan-terapi för det. Typ: 

 

- Jag kan simma, jag är inte rädd. Jag kan simma, jag är inte rädd. (Med tillhörande bröstsimsrörelser) 

 

Eller snarare: 

 

- Ja kan sim, ja e int rädd! Ja kan sim, ja e int rädd!