mc-rookie

Orkar bara med en kort uppdatering. Vi har haft bra väder hela dagen och förflyttat oss ytterligare 45 mil. Vi började imorse med att köra grusväg till Storuman där vi stannade en stund för att beundra utsikten. Sen fortsatte vi längst E45:an till Gällivare med ganska många stopp. Dagens höjdpunkt för mig var att få se mina första renar och hur en av mina medresenärer nästan blev stångad av en sådan när han betedde sig provokativt. Annars har vägen inte bjudit på några överraskningar utan varit ovanligt långtråkig. Känner mig nte inspirerad till att skriva mer om dagen utan ska försöka sova nu, vi sover inomhus inatt igen, vilket  känns väldigt skönt. 

 

Det blev inget tältande. Vi sköt fram det tills vi inte hade tid och imorgon så åker vi. Fast jag kände mig mest lättad när Robban var den som inte orkade gå ut i tältet. Jag hade suttit hela kvällen och katastroftänkt på tältmord fast insett att jag inte kunde skylla på att jag var rädd för att bli mördad om vi tältade i trädgården. Sannolikheten är ju inte speciellt stor. Blir lättare att hantera de tankarna när vi är flera som kommer att tälta. Sannolikheten att just vi blir mördade kommer ju minska ännu mer då eftersom det finns flera tält att välja mellan för den eventuella mördaren. Skönt.

Tillbaka till att skjuta fram saker. Jag har inte börjat packa än. Har inte ens funderat på vad jag bör ha med mig. Har ägnat de senaste dagarna åt att träffa goda vänner, åka ner med hunden till Småland och försöka plocka undan lite här hemma. Men nu borde jag ju försöka ta tag i att packa. Eller jag måste ta tag i det. Återkommer senare ikväll.

 

Efter nästan 10 månaders uppehåll, då jag/vi hunnit adoptera en gatuhund. köpt en skelande siames och ett hus på landet, så återupptar jag bloggen. Jag kan knappast kalla mig för en rookie längre. Även om jag fortfarande inte lärt mig att klä på mig balanserat än (alltid för varmt eller kallt), även om jag fortfarande tycker att hjälmen pressar sönder mitt huvud och fast jag varken kan hoppa av eller på hojen så där snyggt och smidigt som jag önskat. Planer på årets tripp har tagit form: Nordkap.
Om två veckor.
Tror att det kan bli fantastiskt spännande och kul.

Och kallt.
Och mygg
Och ösregn.

Men ändå.

Jag är fortfarande värdelös på att packa. I år så finns det dessutom mindre utrymme för mina saker. Vi ska ha med tält och sovsäckar, köra mycket på mindre vägar och lämna en av packväskorna hemma. Har ingen aning om hur jag ska lyckas få med allt jag behöver (vill ha med). Att packa för mig är ett äventyr i äventyret....

Att köra 80 mil på en dag var inte att tänka på för min del efter att ha fått känna hur skönt det var att få en längre paus från hojen. Så Robban bokade in oss på ett hotell i Västerås. Resan blev sjukt jobbig. Att köra 45 mil i Sverige är egentligen inte så jobbigt, men det tog emot för mig att hoppa upp på hojen igen. Dels för att jag under flera dagar fått känna hur skönt det var utan MC-ställ och dels för att jag kände hur stel jag var i kroppen. Men även för att jag gärna stannat lite längre nere i civilisationen innan jag återgick till livet i de kala och karga norrmarkerna. Men, men. Det var bara att trycka in sig i MC-stället igen. Denna gången med understället och en hoodie på mig också. Sverige är kallt att åka i. När vi närmade oss Vadstena så var det totalt kaos med vägbyggande och självklart klarade inte GPS:n att hantera det. Jag vet inte hur många gånger jag svurit över den jävla GPS:n under den här resan. Visst är det bra, men en vanlig hederlig karta funkar också. Man kan inte förlita sig på teknik till 100%, utan man måste kunna tänka lite själv också. Tänker man inte själv leder det till felkörningar, omvägar och frustration bara, när saker (GPS) vägrar funka. 

 

Vi tog oss slutligen igenom virrvarret av omvägar och självklart så somnade jag. Vi fick stannavid en mack och jag fick i vanlig ordning lägga mig på en bänk och sova. Robban väckte mig efter ca 1h och jag drack en Red Bull innan vi fortsatte. Vi var framme på hotellet strax efter 21:00. När vi svängde upp på parkeringen så kom det en man med hoj körandes emot oss. Han sa att det var bättre om vi parkerade nere i garaget och att vi skulle hälsa det från chefen när vi checkade in. Så vid incheckningen så hälsade vi från chefen att han rekommenderade att vi stod nere i deras garage. Kvinnan i receptionen undrade vänligt, men lite förvånat om vi brukade bo på hotellet. Vi sa att det var första gången, men att det antagligen berodde på att vi MC:ister hänger ihop som en stor familj :) 

 

Så vi fick låna personalparkeringen över natten, vilket kändes riktigt schysst. För övrigt var det ett riktigt bra hotell, med jättevänlig och serviceinriktad personal. Faktiskt trevligast hittills. Här åker man igenom halva Europa och sover på ca 15 olika hotell, men inser att Västerås is the shit. Vi blev t.o.m. erbjudna att checka ut lite senare än 12:00 om vi ville, så vi slapp stressa på morgonen. Inte som i Luxemburg där det var en straffavgift på 80 euro om man checkade ut typ 5 minuter sent... 

Vi har ägnat de senaste dagarna åt att vila upp oss. Robban har tvättat hojen, jag har mest legat och läst (samt shoppat julsaker). Vi har tvättat våra kläder och blivit bortskämda av mina föräldrar som lagat mat och diskat. Det har varit riktigt skönt att bara få stanna upp och pausa några dagar. Utan tider att passa, utan in och utcheckningar. Tyvärr har vädret varit emot oss så planerade fisketurer och bad har inte blivit av. Vi har låtit hojen stå och använt mina föräldrars bil när vi velat åka någonstans. Dessutom mycket mys med Bobban, mina föräldrars fina men otroligt lata Schäfer. När Bobban var ung hade han en riktigt lovande framtid som utställningshund, men när han skulle börja ställas ut internationellt så ställdes det krav att han skulle kunna bita i en bitarm. Eftersom Bobban vägrade träna skydd och i princip allt annat också så blev hans dåvarande ägare så frustrerad att han inte ville ha kvar Bobban som fick flytta tillbaka till kenneln. Dåvarande ägaren tyckte att han var helt oduglig som inte ville kampa och som vände och sprang åt andra hållet när man slängde en boll eller annat föremål han skulle apportera. Idag är han snart 8 år och en helt annorlunda hund. Han älskar att kampa och älskar att jaga allt man kastar. Det är lite tjuren Ferdinan över honom. Han hade det i sig, men det tog tid att plocka fram. 

Dessutom sitter eller ligger han ändå helst och betraktar stillsamt sin omgivning. 

 

Fortsätter att uppdatera imorgon. Vi har hittat ett riktigt bra hotell, så vi bokade en extra natt. Imorgon får både vi och hojen vila lite och vi tänkte bara gå omkring i byn vi befinner oss i och ta det lugnt. 

Tänkte göra ett snabbinlägg innan vi lämnar hotellet. Vi befinner oss i Innsbruck, Tyrolen just nu. Det har blivit lite ändrade resplaner, men inget större. Martin och Niklas påbörjar sin hemresa idag, via Tyskland, Polen (tror jag), medan jag och Robban tänkte vara iväg ett tag till. Vårt mål idag är att ta oss till Frankrike via Lictenstein och Schweiz. En resa på ca 40 mil. Kommer vi fram i rimlig tid så ska jag skriva en uppdatering om de senaste dagarna. Det har varit allt från överhettning i Venedig, bestigning av Grossglockner, satkärringar till städerskor och 30 mil genom Dolomiterna som skulle ta max 6h, men slutade med att de tog 12h...

 

 

 

Blir trött. Den här "J" fortsätter att skicka elaka, ointelligenta, patetiska kommentarer. Tydligen förstod inte "J" mitt förra inlägg. Kan ju börja med att säga: 

 

 

Fick några anonyma kommentarer från någon som kallar sig "J". Vill bara förtydliga, om det på något sätt missuppfattats. Detta är en vuxenblogg. Inte en fjortisblogg. Och med tanke på hur just "J" formulerat sig så vet jag att "J" är långt förbi tonåren. Det är helt okej att kommentera anonymt, men personliga påhopp och andra utspel hör inte hemma här. Därför väljer jag att inte publicera kommentarerna från "J". Är det något "J" vill säga så kan "J" väl i alla fall vara öppen med vem "J" är så jag får en chans att möta det "J" skriver. Fan, vad skönt att få använda hen-ordet här istället för alla "J", men som motståndare till ett könslöst samhälle så tar det emot för mycket... 

 

I alla fall "J". Vill du ha ett svar? Har inte så mycket mer att säga än: 

 

 

 

 

Det blev inget mer inlägg igår. Det blev (på riktigt) skrik och gråt från min sida. Saknades bara att jag slängde mig på golvet också... 

 

Jag är inte bitter men, jag har varit halvdöd sen vår tripp till Bönhamn. Förkylningen har gått från snor och feber till halsont och jag hostar nästan upp mina lungor. Dessutom är jag trött och har fullt med stora, äckliga förkylningsblåsor i näsan, äcklig detalj, men ska jag skildra The Real World MC, så ska fan allt mitt lidande med. Ni ska veta hur jag offrade mig. Detta är den bittra sanningen och ja, jag ljög. Jag är skitbitter. Fuck Bönhamn! Fuck MC! Du blir sjuk och äcklig av att åka MC, dessutom har du en ständig pågående bad hair day. Jag blir ALDRIG förkyld. Jag har ett konstaterat jättedåligt immunförsvar, men jag blir ALDRIG sjuk. Det är fascinerande, det VAR fascinerande. För nu är koden knäckt. Några timmar på hojen så är jag oskadliggjord. 

 

Jag älskar min sambo. Min sambo älskar motorcyklar (han kallar henne för "Gumman" och klär på henne någon form av plast/presennings -pyjamas varje kväll). Min sambo älska mig också. Jag älskar att shoppa. Också. Så för några veckor sedan släppte han lös mig i en MC-affär här i stan, sa att jag skulle plocka ihop utrustning som jag tyckte var snygg och att han skulle betala, otäckt medveten om att jag skulle gå rakt in i fällan.

Stövlar, byxor, jacka, handskar och en skitsnygg hjälm senare så kom vi ut från affären. 

 

- Älskling, du vet vad detta betyder va? 

- Att jag ser grym ut och att jackan färgmatchar din hoj? 

- Nä... 

- Vad? 

- Kläderna måste komma till användning. 

- Ja? 

- Alltså inte åka till macken fram och tillbaka, utan lite längre rundor. 

- Som? 

- Gotland, halva Europa och några längre dagsturer. 

- Va?!

 

Då slog det mig vad som precis inträffat. Varifrån denna plötsliga genorositet kom från. Smart.

Jag vägrade konstant och principfast att åka några längre sträckor förra året. För som sagt, jag ser verkligen inte charmen med att åka motorcykel. Jag gillar komfort. Vid längre resor föredrar jag bil, flyg eller tåg. För då kan jag sova, titta på film, sitta och läsa, slippa frysa, slippa för hög värme, slippa regn... Vilket är ganska jävla omöjligt bak på en motorcykel. 

Ja, ni fattar. Jag utsätter mig inte gärna frivilligt för att försätta mig i obekväma situationer.  

Så hela förra året hittade jag på ursäkter. Favoriten var att kläderna jag hade då inte passade, att de var fula och kunde vara farliga eftersom jackan saknade armbågs -och ryggskydd och att hjälmen var alldeles för stor.