mc-rookie

Vi startade tidigt på morgonen för att ta oss till Venedig. Den tidiga starten gjorde att vi var framme redan vid lunchtid. VARMA. Vi hade lyckats pricka in våran resa med en värmebölja som drog över Italien. Jag har sagt det innan, men det är sjukt jobbigt. Det känns som om du blir helt hysterisk av att sitta instängt i full MC-utrustning medan temperaturen ligger stabilt runt 40 grader och det är helt vindstilla. Det kvittar om du kör i 140 km/h, luften svalkar inte, det är som en tjock vägg av varmluft. 

 

Vi hade inte bokat något hotell kvällen innan eftersom vi saknar Wi-Fi, så när vi kom in i stan så fick vi köra omkring och leta hotell. Vi hittade ett bra ganska fort, med en man i receptionen som pratade hyfsad engelska. Vi fick ett bra rum, med AC och Wi-Fi. När vi letar hotell så har vi en liten inbördes  kravlista, där vi försöker uppfylla så mycket som möjligt. 

 

- Alla vill ha Wi-Fi

- Jag vill ha AC (vilket alltid blir en chansning eftersom det inte står när man bokar)

- Alla killarna vill att det ingår frukost (jag äter aldrig frukost) 

-  De vill även ha garage till sina hojar (jag förstår dem, men det är ingen viktig punkt för mig) 

- Jag blir extra lycklig om det finns ett kylskåp på rummet (också en chansning) 

 

Vi tog varsin iskall dusch, bytte om, jag insåg att mitt lypsyl smält av värmen...

 

 

Sen mötte vi upp varandra utanför hotellet för att ta oss in till själva Venedig (som ligger ute i vattnet byggd på pålar). Jag har varit där en gång för väldigt längesedan, men ingen av de andra hade det. Vi tog bussen nästan hela vägen fram, sen började vår vandring i trånga gränder och över oändligt många broar. Vi gick och gick och gick tittade in i affärer, köpte glass och dricka. Vi började bli hungriga och tänkte leta upp St.Marcus platsen. Vi blev informerade om att det var en halvtimmes vandring till andra sidan stan, så vi beslutade oss för att ta en taxibåt. Förena nytta med nöje. Vila upp sig och samtidigt få se allt från vattnet. Det blev en halvtimmes lidande. En instängd, trång båt. Ingen svalka överhuvudtaget. Jag viftade hysteriskt med solfjädern jag köpt, men den hjälpte inte överdrivet, dessutom svettades jag ännu mer av handledsrörelsen. Vi kom i alla fall fram tillslut och tog några bilder innan vi satte oss för att äta en sen lunch. 

 

Nu har vi varit ute precis en vecka. I övermorgon reser jag och Robban vidare medan Niklas och Martin påbörjar sin hemresa mot Sverige. Jag har fortfarande inget fungerande nätverk, så både bilder och inlägg kommer att komma med en viss fördröjning. Idag startade Robban och jag med att åka till Örnnästet, vi var där tidigt och ägnade ett par timmar åt att vandra omkring. Det ligger fantastiskt vackert uppe bland bergen. Tyvärr har de byggt om i princip hela byggnaden till en restaurang, vilket förstör mycket av upplevelsen. Hitler spenderade visserligen aldrig speciellt mycket tid här, utan det huset han föredrog sprängdes av amerikanarna. Men därför känns det extra viktigt att de hade bevarat det här. Örnnästet var en 50 års present från Martin Borman (vara hus också sprängdes). Eva Braun gillade Örnnästet, men eftersom det mesta var ombyggt och avstängt så greppade jag aldrig var och vilka platser hon rört sig kring. Det skulle vara värt att ha bokat en guidad tur. 

 

Vi körde en bit med hojen, men sista biten upp gäller buss. Vägarna är smala och branta och chaufförerna som kör måste ha speciellt tillstånd för att få köra just denna sträcka. Så vi köpte bussbiljetter och åkte upp. Resan tog ca 25 minuter. Väl uppe så fick vi gå genom en lång gång i berget innan vi kom fram till en kopparhiss. Det är orginalhissen som bevarats och det känns ganska mäktigt att tänka på det. Även om det passerat miljoner människor sedan Hitler och hans närmsta åkte här.

 

Efter besöket på Örnnästet (där jag köpte Eidelweissfrö som jag SKA lyckas odla i Norrland). Så mötte vi upp de andra och körde söderut. Vi hade bestämt att vi skulle ta oss igenom bergspasset Grossglockner, där Österrikes högsta punkt finns. 2571m, du kan köra hela vägen upp med hojen. Sveriges högsta berg, Kebnekaise som man måste bestiga till fots är bara 2097m. Vi startade vår resa och jag somnade självklart på hojen igen. Det är andra dagen i sträck nu. Det blev många små pauser innan vi körde in i området. Fan vad coolt det var. Det är ca 20-30 minuters stigning till toppen, Bikers Point. Kurvorna är kraftiga och störtar rakt ner. Utsikten kan aldrig göra sig rättvisa genom bilderna. Det är underbart att åka i bergsmiljö. Luften är hög och frisk. Jag älskar det.

 

 

 

Sen körde vi ner, stannade och åt på ett mysigt och bra ställe i nån liten by. Ingen Wi-Fi någonstans så vi pratade ihop oss om att köra drygt ytterligare en timme och sen checka in på nåt hotell. Lättare sagt än gjort. Vi hittade tillslut stället vi är på nu, efter att ha passerat världens coolaste bergsluttning. Skarpa kurvor, tunnlar och brutala kanter. Ett skabbigt litet hotell, med inredning från 60-talet, Med rum till överpris. Men vad gör man mitt i natten när det bara finns ett hotell. Som vi förstått det så är det en familj som driver det. De kan varken tyska eller engelska så det är inte helt lätt. Vi fortsätter vår resa tidigt imorgon. 

 

Som vanlig är jag helt slut och tänkte försöka somna nu. Värmen är fortfarande olidlig. 

 

Ska passa på att uppdatera lite nu när vi äntligen är på ett hotell med perfekt fungerande Wi-Fi. 

 

Vaknade i Wien imorse och går och lägger mig i Salzburg nu ikväll. Vi åkte runt 8:00 imorse och var framme strax efter 15:00. Vi körde längst med riktigt fina landsvägar, stora solrosodlingar överallt. Vi slängde in vår packning på hotellet för att åka och kolla på Örnnästet som ligger drygt 2 mil från Salzburg. Vi passerade en hemsk bilolycka på vägen och man känner sig verkligen ödmjuk inför det faktum att vi klarat oss så bra. Hitills. Självklart missade vi sista bussen upp till toppen med bara några minuter... Så det blev en fika istället. Ska göra ett nytt försök  imorgon innan vi åker vidare till nästa destination, som fortfarande är lite oklar. Killarna ska sätta sig och planera senare ikväll. 

 

Martin och Niklas ville åka tillbaka till hotellet medan jag och Robban impulsbadade i en liten fors som rann ner för berget. Jäklar vad kallt det var och vilka strömmar. Vi fick gå i sidled som kräftor för att ens kunna ta oss fram. Och Robban fick hålla i mig för att jag inte skulle föras med forsen. Men kul var det. Antagligen trodde folk att vi var helt galna, för när vi kom tillbaka till hojen på parkeringen så var våra kläder helt blöta och vi fick åka utan kläder under MC-stället. Men det var som sagt, riktigt kul och helt klart värt det. Så nu har vi badat i "Hitlerbäcken" eller vad forsen nu heter...

 

Är på väg att gå och lägga mig nu. I vårt rum utan AC och med 30 graders värme ute. Jag och Robban hittade en riktigt bra grekisk restaurang där vi käkat kvällsmat. Vi har inte sett till Niklas och Martin sen de åkte ifrån oss på fiket. De dyker väl upp lite senare. Är riktigt, riktigt trött ikväll. Imorgon har vi varit ute en vecka och det börjar ta på krafterna. Har haft en ganska tung dag och varit less på det mesta. Suttit och storgråtit i hjälmen med visiret nerfällt. Jag har fortfarande inte hittat charmen med att forcera fram på motorcykel  i 40 graders värme 10-12h om dagen. Jag älskar allt det andra. Upplevelserna, sällskapet, äventyren och alla möten med trevliga och hjälpsamma människor. Jag hade aldrig velat vara utan den här resan, men som det känns nu kommer jag aldrig göra om något liknande. Jag har en enorm längtan att detta ska vara över just nu, men det finns liksom ingen återvändo. Det är ca 1.5 vecka kvar, så det gäller att bita ihop, hitta ljusglimtarna och fånga dem. 

 

Känner även att jag tappat MITT sätt att skildra resan här i bloggen. Det känns som om jag håller tillbaka mina upplevelser för att tillfredsställa MC:isterna och deras förväntningar... Det är inte riktigt jag. Ska försöka skärpa till mig. Och hitta tillbaka. Orkar fan inte bry mig om vad folk tycker. 

 

Blir tyvärr inga bilder ikväll eftersom nätverket suger och Robban inte kan föra över dem till min iPad. Ska sluta gnälla nu. Godnatt alla fina som läser min blogg, känns skönt att veta att ni backar upp mig på distans. 

Håller på att packa inför avresan imorgon. Vi ska åka vid 8:00. Känns sådär att behöva pressa in sig i MC-stället igen. Känns sådär att åka så tidigt. Men spännande att fortsätta utforska Europa. Det har dragit in ett oväder över stan ikväll och det känns skönt att temperaturen sjunker lite i alla fall. Tänkte påösa på att rekommendera en bok som jag garanterat kommer att läsa om när jag kommer hem:

 

Idag har vi verkligen turistat loss i Wien. Vi började med att ta spårvagnen in mot centrum. Självklart blev det någon form av tekniskt fel på vagnen och vi tvingades hoppa av. Martin tog kontakt med en trevlig äldre herre för att fråga hur vi skulle ta oss vidare. Mannen hänvisade oss till tunnelbanan och vi kom äntligen fram till rätt station, efter att ha stått och smält i värmen. 

 

 

 

Väl framme tog vi rulltrappan upp och möttes av bilden av den fantastiska St.Stephen's Cathedral som var både  mäktig inuti och utanpå. Vi tog ett varv inuti kyrkan, jag passade på att tända ett ljus och skänka en tanke till alla mina älskade vänner och familj som jag börjar sakna därhemma. 

 

 

Sen vandrade vi vidare längst med Wiens gator. Tog massor av bilder på statyer, byggnader och fontäner. Ingen av oss har en aning om vad vi fotade, men vi har typ 200 bilder vi kan titta på :) 

 

 

Den riktigt stora besvikelsen för mig var att alla vanliga affärer var stängda. Vi gick längst med Wiens största shoppinggator och ALLT var stängt. Hade sett fram emot att shoppa lite nytt. 

 

Note to self: Alla klädaffärer har stängt på söndagar. Det är inte som i Sverige. 

 

Har är så varmt att jag bara ligger och svettas. Rummet saknar AC, det är tortyr,  men vi har kylskåp i alla fall. Så vi kan se till att få i oss mycket kall vätska. Jag gillar området vi bor i. Jag gjorde en jämförelse med Rosengård igår, men det är snarare som Möllan i Malmö. Olika kulturer, folkslag, butiker och en avslappnad stämning. Fönstrena ligger ut mot någon form av huvudgata så det är ständigt ljud av bilar, spårvagnar och människor i rörelse. Precis över gatan ligger en liten affär som säljer nybakat bröd, dricka och lite pålägg. Robban har precis varit och handlat, så nu tänkte vi käka frukost i sängen innan vi tar oss in mot centrum. Idag får MC-kläderna ligga och vi tar spårvagnen. Vi har väl inte några direkta mål för dagen än att strosa omkring och upptäcka staden. 

 

Kom precis fram till vårt hotell i Wien. Har tagit en iskall dusch, medan MC:isterna är och försöker hitta lämpliga parkeringar till hojarna. Vi har typ hamnat i Wiens Rosengård. Spännande. Är helt slut vi har åkt i nästan

10h. Det är 40 grader ute och jag har svettats som en gris i mitt MC-ställ. Vi startade strax innan 10:00 imorse. Sen körde vi söderut genom Polen där killarna tvunget skulle besöka en MC-butik. Jag var sjukt trött så jag valde att lägga mig på marken, i skuggan för att sova en stund. 

 

Note to self: Solen flyttar på sig och även om du gick och lade dig i skuggan behöver inte det betyda att det är i skuggan du vaknar upp... Om du ändå måste gå och lägga dig på marken och sova, se till att INTE somna med dragkedjan pressad mot ena kinden, du kommer se för jävlig ut när du vaknar...  

 

 

Vi åkte vidare mot Österrike och i stället för att köra via Tjeckien som tänkt så blev det genom Slovakien. När vi kom in i Slovakien så kändes allt mycket renare och fräschare. Det är stor skillnad på länderna. Är inte så påläst om just detta, men det känns som om Polen fortfarande inte riktigt återhämtat sig från kriget. Martin lyckades få oss inbjudna på middag hos tre slovakiska kvinnor när vi stannade vid en rastplats. Tyvärr hade vi inte tid då vi var tvungna att vara framme vid hotellet för incheckning senast 20:00. Synd. Det är en stor del av charmen för mig med att resa. Möta andra människor, andra kulturer, inte bara turista utan verkligen ta del av vardagen i landet. . Även om det ibland är svårt att kommunicera så funkar kroppsspråk väldigt långt. Vi kommer stanna här på hotellet tills i övermorgon, behöver en vilodag känner vi. 

 

Som alla trogna läsare vet så var det en period då bloggen kantades av en mängd ångestladdade inlägg och eftersom jag/vi överlevde båtresan (vilket jag seriöst inte trodde att vi skulle göra) så tänkte jag att jag skulle skriva om något positivt. Vad är då mer glädjefyllt än...

Vi var tillbaka vid hotellet vid 20:00. Helt slut. Det har varit över 30 grader ute och innanför MC-stället stiger temperaturen ytterligare. Dessutom var det enorma köer vid betalstationerna för att komma in i Krakow. Martin och Niklas väntade på oss och vi begav oss ut i natten för att äta middag i centrala Krakow. Vi tog spårvagnen in och taxi hem. Kvällen blev lyckad med trevligt sällskap. 

Imorgon åker vi vidare redan vid 8:00. Mitt intryck av Polen har varit bra, men vi har haft alldeles för lite tid, hade velat utforska så mycket mer. Första landet är härmed avklarat. Nu återstår det bara 10 till... 

 

Så gav vi oss iväg till det ökända Auschwitz. Jag har velat besöka denna plats sen jag var liten och nu var det äntligen dags. Vi bokade en guidad tur på engelska som tog drygt 3 h. Jag vet inte vad jag ska skriva om det riktigt. Det känns övermäktigt och surrealistiskt. Hur ska man kunna ta in all denna ondska, allt iskallt beräknande av människor, för att förinta medmänniskor. Jag har inte lyckats smälta alla intryck än, inte förstått att jag vandrat samma vägar som de ca 1,1 miljoner människor som avrättades här gjorde. Jag har stått på uppsamlingsplatsen där familjer splittrades. Kvinnor och barn för sig, män för sig. Vissa fick gå åt vänster, mot en direkt död. Andra åt höger, även de mot en säker död, fast mer utdragen. Jag har levt mig in i om det vore jag, min familj. Levt mig in i förvirringen, skräcken, förvåningen som måste slagit till när människorna insåg vad det handlade om. Det handlade om ren slakt utan återvändo. Jag har tänkt om det vore jag och Robban, mina syskonbarn. mina föräldrar. Av oss hade bara jag och Robban fått gå åt höger, resten hade avrättats direkt. För gamla och för unga. Det gör ont, men tanken måste tänkas. För hör man bara siffran 1,1 miljoner så är det inte gripbart, det vill inte riktigt gå in. Det är ett för stort antal. Men tar du en av alla dessa människor och tänker på att varje person var en individ med drömmar, mål, känslor, unika egenskaper. Ett helt liv som släcktes på 20 minuter i en trång gaskammare. Tänker du så så blir det mer på riktigt. Gör mer ont. Det måste göra ont. 

 

Vissa saker vi fick se etsade sig fast lite starkare. En bild på några barn, barn med fridfulla ansiktsuttryck. Jag betraktar bilden. Jag står i Auschwitz nästan 70 år senare och ser dessa små barn med fridfulla ansiktsuttryck. De ser in i kameran, möter fotografens blick. Fridfulla. Jag står på samma plats där bilden togs och vet att dessa barn kommer dö strax efter att bilden tagits. Hade de överlevt så hade dessa barn varit drygt 70 år idag. Längre sen är det inte. De hade varit pensionärer, kanske rest, kanske gått ut på helgerna ätit gott, druckit vin. Haft både egna barn och barnbarn. Men istället så tog det slut på en dammig lägerplats. 

 

Har varit nere och ätit frukost. Under all kritik. Meningen var att vi skulle åka till Auchwiz idag alla fyra. Men Martin och Niklas var för trötta och väljer att ta en runda på stan istället, Jag förstår dem. Skulle vi inte resa vidare imorgon hade jag också valt att ta en lugn dag, men det hinns inte med. Robban och jag åker själva och möter upp de andra senare. Har ingen aning om vad som väntar. Har både sett och läst otroligt mycket, men jag tror knappast att det går att jämföra med den verkliga upplevelsen av att stå där och "känna historiens vingslag", som en av mina favoritlärare brukade säga. Ska bli väldigt intressant och spännande. 

Ligger i sängen, har tagit en dusch och tänkte försöka somna. Vi bor på Hotel Aspel i Krakow som verkar vara helt okej. Min kropp är helt bruten efter gårdagens körning (åkning) och hjärnan går på högvarv efter alla intryck och funderingar. Ska upp om bara några få timmar så godnatt på er. 

Dag 2 har övergått i dag 3. Vi körde 50 mil på drygt 12h. Med ett par kortare pauser bara. Det är en prestation i sig, fast tvärtom liksom... 

 

Båten lade till som planerat i Gdansk och jag var smått lyrisk över att ha överlevt. Vi körde av och stannade i ett industriområde precis vid hamnen. Här började GPS:erna krångla. Alla tre visade olika väg till slutdestinationen. 

 

Inspirerad av Blondinbella/Kissie/annan valfri bimbo har jag starkt börjat överväga att starta dagens outfit som ni kära läsare kan låta er inspireras av. Tror denna trend kommer starkt. Varsågoda: 

 

Har precis ätit frukost. Robban har somnat om och ligger och snarkar bredvid mig. Båten beräknas vara framme vid 13:00. Vi har packat ihop våra saker och ska möta de andra vid 12:30 för att gå ner till hojarna och förbereda dem innan vi lägger till. Eftersom det har varit lugnt så hoppas vi att de står kvar som vi lämnade dem och inte vält. Säkerhetsanordningarna för att spänna fast dem var väl inte de bästa. Några rep och ett staket. Så planen för mig nu är att snart börja dra på mig dagens outfit. Sen väntar 50 mils motorvägsåkande innan vi när hotellet i Krakow. Där väntar förhoppningsvis en god middag och en kall öl. 

 

 

 

Så. Nu är vi på båten och installerade i hytterna. Jag visste att min båtfobi skulle bli ett problem, men att jag redan innan avgång sitter och har kraftig dödsångest hade jag inte räknat med. Vi är på väg att hitta något att äta så det blir ett kort inlägg. De andra väntar. Helst hade jag stannat kvar i hytten, men jag antar att det inte blir sämre om jag i alla fall försöker sysselsätta mig. Just nu går de igenom säkerhetsrutinerna via högtalarsystemet, vilket bara gör mig ännu mer stressad. Vet inte ens vilket språk de pratar. Tror de försöker sig på Engelska och Svenska förutom Polskan, men det är jävligt bristfälligt. Redan när hojarna skulle surras fast så visade sig det sig att man kan glömma all form av kommunikation vid en nödsituation, det är bara att slå sig fram.

 

Nu går båtjävlen och det finns ingen återvändo. 

 

Efter en morgon full med stress, irritation och några mindre psykbryt är vi nu på väg. Jag och Robban har precis kommit fram till Tönneboda, 16 mil från Sundsvall. Bara 28 mil kvar till Nynäshamn då... Vi har åkt längst med E4:an, världens tråkigaste väg. Detta ledde till att jag somnade efter ca 5 km. Dumt. Vet inte vad det är med mig och att somna när jag åker. Måste hitta ett sätt att hålla mig vaken. Vi sitter och inväntar resten av gänget då de av något skäl inte kom iväg som de skulle imorse. Hörde något om tjejsur :)

 

Note to self: Tönneboda är Angry Birds tillhåll