Dag 15 Luxemburg - Amsterdam (äntligen återhämtat mig)
Denna dagen var en planerad transportsträcka till Amsterdam där vi tänkt stanna hela 2 nätter. Lyx.
Vi lämnade Luxemburg vid lunchtid, då vi verkligen behövde en ordentlig sovmorgon efter gårdagens prövningar. Vi stannade och åt efter någon timme och i vanlig ordning drabbades jag av någon slags narkolepsi-light, så vi stannade och jag fick sova ut en stund.
Red Bull, Lipton och macka i plastförpackning har blivit standardlunchen. (Orkade inte beskära bort Robbans fingrar från bilden).
Cred to self: Har lärt mig att solen flyttar sig så därför ska man välja garanterat skuggiga platser, om det ej finns, göm dig under en jacka.
Robbans hoj. Tror han vill att jag ska lägga ut en bild eftersom han fotat den...
När vi hade drygt 10 mil kvar kom jag med den briljanta idén om att vi skulle stanna och äta kvällsmat. Som alla trogna läsare vet, blev det inte så bra för min del. Vi fattade inte menyn överhuvudtaget. Den snälla killen som serverade oss översatte i princip hela menyn. Han sa att deras specialitet var kalvköttbullar med varm körsbärssås. Redan där borde jag ha fattat misstankar. Men det kändes ju så härligt icketuristiskt att sitta i en liten, liten by och äta något annorlunda på en liten, liten bykrog, omringad av lokalbefolkningen. Men jag valde ändå ett säkert kort (trodde jag) och beställde en laxmacka. Det var början på matförgiftni gen från helvetet.
Bara att de har en toast som heter Kanibaal...
Början på slutet...
Vi körde på och jag började må sämre och sämre. Hade frossa så jag nästan krampade, mådde illa, ont i magen, helt utmattad... När vi äntligen var framme vid hotellet kunde jag knappt stå och Robban fick checka in, gå upp med mig på rummet och sen parkera och bära upp alla våra saker. Jag låg och kräktes lax i en papperskorg tills jag somnade. Vi hade riktig tur eftersom vi hade en ismaskin precis utanför vårt rum i korridoren. Så Robban fick springa och hämta is så jag kunde få i mig mycket vätska i alla fall. Det kändes grymt orättvist att jag skulle bli sjuk. Har snudd på neurotiskt undvikit alla fällor så som kranvatten och glass, vilket de andra inte gjort, så drabbar det ändå mig. Hann ringa min mamma också och gråta lite om att jag ville att hon skulle vara där (gick inte att ordna) och gråta lite om att jag ville somna till Claes Elfsberg (gick att ordna via Aktuellt på SVT Play). Det blev en riktigt jobbig natt. Både för Robban och mig.
Kommentarer
Trackback
