mc-rookie

 

Så. Nu är vi på båten och installerade i hytterna. Jag visste att min båtfobi skulle bli ett problem, men att jag redan innan avgång sitter och har kraftig dödsångest hade jag inte räknat med. Vi är på väg att hitta något att äta så det blir ett kort inlägg. De andra väntar. Helst hade jag stannat kvar i hytten, men jag antar att det inte blir sämre om jag i alla fall försöker sysselsätta mig. Just nu går de igenom säkerhetsrutinerna via högtalarsystemet, vilket bara gör mig ännu mer stressad. Vet inte ens vilket språk de pratar. Tror de försöker sig på Engelska och Svenska förutom Polskan, men det är jävligt bristfälligt. Redan när hojarna skulle surras fast så visade sig det sig att man kan glömma all form av kommunikation vid en nödsituation, det är bara att slå sig fram.

 

Nu går båtjävlen och det finns ingen återvändo. 

 

Efter en morgon full med stress, irritation och några mindre psykbryt är vi nu på väg. Jag och Robban har precis kommit fram till Tönneboda, 16 mil från Sundsvall. Bara 28 mil kvar till Nynäshamn då... Vi har åkt längst med E4:an, världens tråkigaste väg. Detta ledde till att jag somnade efter ca 5 km. Dumt. Vet inte vad det är med mig och att somna när jag åker. Måste hitta ett sätt att hålla mig vaken. Vi sitter och inväntar resten av gänget då de av något skäl inte kom iväg som de skulle imorse. Hörde något om tjejsur :)

 

Note to self: Tönneboda är Angry Birds tillhåll 

 

 

 

Älskling... 

 

Imorgon reser vi ut på vår första långresa tillsammans, vårt första äventyr. 

Vi kommer åka över 700 mil tillsammans. Du och jag. Jag vill att du ska veta att du är det bästa som hänt mig. Någonsin. Utan dig är jag inte hel, vi kompletterar varandra perfekt. Efter tre år tillsammans så pirrar det fortfarande i magen när jag ser dig. Vi har kämpat och tagit oss igenom så mycket. Du är min själsfrände. Jag har aldrig känt något som ens går att jämföra med den kärlek jag känner för dig. Du är mitt allt. Vi har nyligen köpt ett hus och adopterat världens finaste hund. För knappt en vecka sedan såg vi ut platsen där vi kommer vigas. Inom en snar framtid så planerar vi en stor familj. Hela livet ligger framför oss. Som jag älskar dig.  

 

Så om nu båtjävlen till Polen sjunker imorgon och jag drunknar, ELLER om du kör och välter så jag blir en grönsak, ELLER om jag ramlar ner för något berg och slår ihjäl mig för att du ber mig posera inför kameran, ELLER om jag blir kidnappad och avrättad av italienska maffian som kräver lösen efter att dom kapat mitt ringfinger och skickat till dig, lösen som du inte kan betala eftersom våra besparingar gick åt till den här resan,  ELLER om jag helt enkelt får ett psykbryt efter ett par veckors MC-åkande och hamnar på ett mentalsjukhus i nåt land som ligger typ 100 år efter i utvecklingen, så jag blir inlåst och tvingas bada långbad, får gå omkring i en Hibernalhatt (då föredrar jag fan MC-hjälmen) med medföljande tvångströja resten  av mitt liv, skrikandes: 

Släpp ut mig! Släpp ut mig! Jag är inte sjuk! Ni ska få fan för det här! 

 

Älskling... om något av detta skulle inträffa...

Då kan du ju komma ihåg att denna resa var DITT jävla förslag, INTE mitt. 

 

Och jag vill att de spelar:

 

- Release Me - Oh Laura  

- Lämnar - Kent 

 

(Inget kristet skit) på min begravning/minnesstund 

 

Och har du tillgång till askan efter mig (om kroppen inte ligger på havsbotten och äts upp av ålar, i så fall kan ni ju käka extra fina, välnärda ålar lagom till jul) så vill jag att hälften av askan sprids på Ulvön och hälften på toppen av Stenshuvud i Skåne. Jag vill ha den här bilden på minnesstunden: 

 

 

Resfeber från helvetet. Klockan närmar sig 04:00. Kan inte sova har riktig jävla dödsångest inför resan. 

Har ägnat kvällen åt att läsa på lite om Polska båtar för att lugna mig själv inför resan. Det hjälpte verkligen.

INTE.

Statistiken är inte till min fördel. Sjövägen mellan Polen och Sverige är dödens väg. 

 

Så. Nu har vi (nog) spikat vår resrutt. Robban och jag kommer köra vidare efter Italien, medan våra medresenärer tar sig hemåt via Tyskland, Polen-Nynäshamn. Robban och jag sitter just nu på Ulvön i olidlig värme och gör inte så mycket. Vi har i alla fall lyckats slussa in Sigge hos Robbans föräldrar, där han kommer få bo de närmsta veckorna. Sigge hatade miljöombytet de första dagarna, men har nu börjat gilla läget. Lite för bra. Den lilla fjäskgrisen har ställt in sig ordentligt. Jag vaknade till ett skräckfilmsscenario när jag hörde Robbans mamma viska till Robbans pappa imorse, då hon trodde vi sov: 

 

- De kan inte bara lämna honom här och sen komma om tre veckor för att hämta honom... Vi har aldrig lovat att lämna tillbaka honom. Han får stanna här. Det blir bäst. Vi har ju haft katt innan. 

 

 

 

Astrid Lindgren förde dagliga telefonsamtal med sin syster. Dessa inleddes alltid med orden "döden, döden, döden, döden. Som hon själv beskrev det så var det för att ha detta negativa ämne avklarat från början liksom. Jag som aldrig gillat Astrid Lindgren tycker att det dessutom var så jävla typiskt henne då all hennes litteratur handlar om just DÖDEN. Säg en av hennes böcker som inte innehåller döda föräldrar, döda barn, döda anhöriga, döda husdjur eller barn som begår självmord.

 

Men nu tänkte jag själv använda mig av detta inför Europaresan. För att få det avklarat. Liksom. Döden, döden, döden, döden. Ni kommer aldrig mer höra mig citera Astrid Lindgren förresten. 

Båten vi ska ta från Nynäshamn över till Polen tar ca 19 h. Jag har en kraftig båtfobi när det gäller att åka båt på natten. Vatten på natten överhuvudtaget. Självorsakad. Som liten var jag otroligt fascinerad av katastrofer och då särskilt båtolyckor. Ju hemskare, ju bättre. Första gången mitt intresse väcktes var när jag såg det utbrända skeppet Scandinavian Star på väg till Köpenhamn. Efter det lånade jag bok efter bok, såg alla dokumentärer om katastrofer till havs. Läste om Titanic, Estonia, Jan Hevelius. (Autistvarning på det). Jag läste och förfasades. Läste om katastrofhantering, hur man bör och inte bör agera. Men att det ändå ofta blir fel när panik uppstår. Läste och levde mig in i skräcken hos alla inblandade, lutade mig tryggt och belåtet tillbaka med vetskapen om att jag aldrig skulle utsätta mig själv för den sortens risker. Sen blev jag vuxen och sambo med en MC:ist. Så om mindre än en vecka så utsätter jag mig för just den sortens risk... 

Fan. 

 

Undrar om det finns någon form av Sällskapstesan-terapi för det. Typ: 

 

- Jag kan simma, jag är inte rädd. Jag kan simma, jag är inte rädd. (Med tillhörande bröstsimsrörelser) 

 

Eller snarare: 

 

- Ja kan sim, ja e int rädd! Ja kan sim, ja e int rädd! 

 

 

Blir trött. Den här "J" fortsätter att skicka elaka, ointelligenta, patetiska kommentarer. Tydligen förstod inte "J" mitt förra inlägg. Kan ju börja med att säga: 

 

 

Fick några anonyma kommentarer från någon som kallar sig "J". Vill bara förtydliga, om det på något sätt missuppfattats. Detta är en vuxenblogg. Inte en fjortisblogg. Och med tanke på hur just "J" formulerat sig så vet jag att "J" är långt förbi tonåren. Det är helt okej att kommentera anonymt, men personliga påhopp och andra utspel hör inte hemma här. Därför väljer jag att inte publicera kommentarerna från "J". Är det något "J" vill säga så kan "J" väl i alla fall vara öppen med vem "J" är så jag får en chans att möta det "J" skriver. Fan, vad skönt att få använda hen-ordet här istället för alla "J", men som motståndare till ett könslöst samhälle så tar det emot för mycket... 

 

I alla fall "J". Vill du ha ett svar? Har inte så mycket mer att säga än: 

 

 

 

Är ju i grunden en väldigt bekväm (lat) individ, fast jag försöker mer se det som att jag är rädd om mig själv, genom att inte slita ut mig i onödan. Har nu upptäckt värsta bästa: Sugrör. Ja, jag kände till sugrör innan, men har aldrig tänkt på att det är det perfekta hjälpmedlet för att få i sig vätska UTAN att behöva plocka av sig hjälmen. Det lilla, lilla problemet är hur jag ska lyckas pressa ner ett storpack sugrör i Europapackningen...

Fast det finns väl McDonalds typ överallt där man kan plocka med sig.

 

 

Har varit ganska oinspirerad till att blogga, har inte ens åkt motorcykel sedan Gotland. Europaresan närmar sig fort och innan dess tänkte jag hinna med en tur till Skåne samt till Ulvön. När vi för drygt två veckor sedan satt i stugan på Gotland så skämtades det bland Mc:isterna om att jag skulle bli en riktig Biker-brud som ständigt skulle stå och tjata om att jag ville åka hoj. Jag avfärdade genast dessa sjuka idéer som helt orimliga. 

 

Så hände det osannolika för några kvällar sedan. Jag fick ett enormt sug efter att åka grusvägar, terräng, snabbt och vårdslöst. Så när min sambo kom hem så stod jag i hallen och föreslog att vi skulle åka en runda. Jag behövde inte tjata, han blev glatt överraskad och var inte sen med att dra på sig MC-stället. Knappt 10 min senare fick jag uppleva min första MC-olycka. Vi körde på en hal grusväg och fick sladd i en kurva. Hojen vände ett halvt varv och jag hann tänka (och känna) att nu kommer vi välta på vänster sida. Detta innebär att jag kommer klämma och antagligen bryta/krossa mitt ben och fot när jag får ca 250 kg MC över mig. Allt gick ganska fort och jag hann dessutom tänka att det var ironiskt att Jehovas-fanatiker hade ett stormöte knappt 1km bort, var är den jävla Gud de tillber när jag nu kommer bryta mitt ben och vara handikappad resten av sommaren? Eller hen kanske var hos er och jag är ju ingen beundrare av Tornet eller vad er tidning nu heter, så då ska jag väl straffas...

 

(Ja, ni som är Jehovas eller andra Gud-fanatiker får låta bli att bli kränkta och vända andra kinden till, nej det var INGET mirakel att vi överlevde, vi körde inte extremt fort, Gud är ett påhitt för att fortsätta förtrycka de redan förtryckta, förresten ni Jehovas-knäppisar, får ni verkligen läsa bloggar? Ni får ju inte ens rädda livet på era barn om de innebär att de måsta ta emot t.ex. blod. Slut på parantes).