Döden, döden, döden, döden
Astrid Lindgren förde dagliga telefonsamtal med sin syster. Dessa inleddes alltid med orden "döden, döden, döden, döden. Som hon själv beskrev det så var det för att ha detta negativa ämne avklarat från början liksom. Jag som aldrig gillat Astrid Lindgren tycker att det dessutom var så jävla typiskt henne då all hennes litteratur handlar om just DÖDEN. Säg en av hennes böcker som inte innehåller döda föräldrar, döda barn, döda anhöriga, döda husdjur eller barn som begår självmord.
Men nu tänkte jag själv använda mig av detta inför Europaresan. För att få det avklarat. Liksom. Döden, döden, döden, döden. Ni kommer aldrig mer höra mig citera Astrid Lindgren förresten.
Båten vi ska ta från Nynäshamn över till Polen tar ca 19 h. Jag har en kraftig båtfobi när det gäller att åka båt på natten. Vatten på natten överhuvudtaget. Självorsakad. Som liten var jag otroligt fascinerad av katastrofer och då särskilt båtolyckor. Ju hemskare, ju bättre. Första gången mitt intresse väcktes var när jag såg det utbrända skeppet Scandinavian Star på väg till Köpenhamn. Efter det lånade jag bok efter bok, såg alla dokumentärer om katastrofer till havs. Läste om Titanic, Estonia, Jan Hevelius. (Autistvarning på det). Jag läste och förfasades. Läste om katastrofhantering, hur man bör och inte bör agera. Men att det ändå ofta blir fel när panik uppstår. Läste och levde mig in i skräcken hos alla inblandade, lutade mig tryggt och belåtet tillbaka med vetskapen om att jag aldrig skulle utsätta mig själv för den sortens risker. Sen blev jag vuxen och sambo med en MC:ist. Så om mindre än en vecka så utsätter jag mig för just den sortens risk...
Fan.
Undrar om det finns någon form av Sällskapstesan-terapi för det. Typ:
- Jag kan simma, jag är inte rädd. Jag kan simma, jag är inte rädd. (Med tillhörande bröstsimsrörelser)
Eller snarare:
- Ja kan sim, ja e int rädd! Ja kan sim, ja e int rädd!
Kommentarer
Postat av: karolina
Jag åkte båt i 18 timmar över Nordsjön för bara ett par veckor sedan. Det blåste och gungade rätt mycket på natten, sömnen ersattes av tankar på isberg, trasiga bogvisir och bilder från Estonia-katastrofen som flshade förbi, blandat med dödsångest över att drunkna. Det är så sjukt otäckt att åka båt...jag var likadan som du där, när jag var yngre. *obehags-krypningar genom hela kroppen*
Kanske inte så peppande kommentar det här, mer än att jag förstår din rädsla. Men jag åkte, det blåste, jag hade dödsångest, men överlevde...sitter ju här och skriver om det [och börjar paniksvettas]. Jag är med dig i tankarna hela båtresan... Du klarar det!
Puss på nosen <3
Svar:
mcrookie.blogg.se
Trackback
