Äntligen Martin!
Jag har lovat det länge nu, men sen kom en födelsedag (min), midsommar och en adoption från Rumänien emellan. Efter en del påtryckningar från Martin (läs: rena hot om karma och vad jag kommer bli i mitt nästa liv, för grovt för att skrivas här), så känner jag att jag måste ta tag i det nu. Ska du bara besöka ett enda ställe på Gotland så är det Glassmagasinet.
Det är paradiset. Som chokladfabriken i "Kalle och chokladfabriken" fast fullt med glass. Det fanns runt 150 sorter att välja mellan. Allt från smaker som Red Bull, sockerkakssmet, sockervadd och smurfsmak (bangade på den) till vanlig choklad och vanilj. Helt jä**a underbart.
Ett litet urval av alla sorter...
Det var Martin som gjort denna fantastiska upptäckt under en tidigare resa till Gotland. Tack Martin!
* * * * *
Tänkte passa på att nämna vår adoption också. Det är en ca 1,5 årig hund från Rumänien. Han heter Toni, men kommer kallas Scott (efter att ha sållat bort seriösa förslag som Zombie, Goebbels och Ceausescu från mina MC:ist vänner). Jag och Robban kommer hämta upp honom på Arlanda efter Europaresan. Ja, Scott är också ett namn på MC kläder/tillbehör (hjärntvättad).
Adoptionen sker via:
www.hundhjalpen.se
(besök sidan, du kommer ALDRIG mer känna dig motiverad att köpa en småfet, bortskämd, gnällig valp till överpris från nån kennel, du kommer fatta att det här är den bästa insatsen du kan göra)
Toni/Scott
Hundhjälpens beskrivning:
"Toni hittades i en skog utanför Cernavoda. Han låg ner – för svag för att kunna stå eller ens lyfta på huvudet. Huden saknade päls på stora områden och var sårig. Man ser ofta magra hundar i Rumänien – men Toni var i särklass. När han kom in till veterinärkliniken ansågs han bortom räddning – men man försökte ändå. Glädjen var stor när Toni efter ca en vecka höjde huvudet och rörde lite på svansen när maten var i antågande. Grabben är en kämpe – livet hängde verkligen på en skör tråd. Nu är Toni frisk och stark och längtar efter ett eget hem i Sverige. På grund av de svåra umbäranden han hade som liten, så har han en lite lustig gång - något som dock inte besvärar honom.
Toni är snäll och godmodig – och vill vara vän med alla. Han kommer och hälsar efter endast någon sekunds tvekan – och blir överlycklig när vi kliar och myser med honom. Han har ett mycket balanserat temperament vilket innebär att han springer och busar emellanåt – men är minst lika nöjd med att stilla betrakta livet i hägnet. Han har en enastående förmåga att bli kamrat med alla hundar han träffar och har även vänligt bekantat sig med hägnets katter."
Utvärdering av packning
Det var ett tag sen jag skrev nu. Gotlandsresan brände ut mig fullständigt. Fast samtidigt har jag en längtan tillbaka. Jag tror att MC:isterna lyckades hjärntvätta mig. Steg för steg. Först slutade jag byta tröja varje dag, sen slutade jag bry mig om att håret var platt, sen köpte jag en tröja med en motorcykel på och dagen vi skulle resa hem så uttalade jag (sjukt nog):
- Fan, jag skiter i att tvätta håret, det blir ju ändå smutsigt under hjälmen...
En sådan replik från mig får mig att känna som om jag är den där besatta flickan i Exorsisten. Jag bara spyr ut massa meningar som inte är mina. Galet.
Vi kom i alla fall hem och jag tog tag i att packa upp mina saker och upptäckte att jag överdrivit mitt behov av kläder en aning...
Under de 4 dagar jag var borta använde jag: (förutom MC-kläderna, underkläder och hygienartiklar)
1 jacka
3 st t-shirt
1 tjocktröja
1 linne
0 långärmade tunna
0 shorts
0 långbyxor
1 par joggingbyxor
1 sovplagg (shorts)
1 par underställsbyxor
1 par skor
I min packning fanns:
1 jacka
5 t-shirt
2 tjocktröjor
3 linnen
2 långärmade tunna
2 par shorts
2 par långbyxor
1 par joggingbyxor
1 sovplagg (shorts)
1 par underställsbyxor
1 par skor
Övrigt inte använt: (onödigt)
- smink
- keps
Använde alltså 10/23 saker jag packat ner...
Det jag lärt mig hade varit smartare att packa är:
- handduk
- underställströja
Viktigast är absolut varma kläder, frysa på hojen är det värsta man kan göra.
Uppföljning av mina mål
Mina personliga mål med resan var att:
[] överleva båtresan
[] se raukarna
[] lära mig mer om MC-kulturen
[] en rundvandring i Visby
[] gå ut och festa ordentligt ( i alla fall en kväll)
[] lära känna Martin och Niklas ännu bättre
[] uppdatera bloggen ofta, ta mycket bilder
[] ta årets första dopp
[] Lummelundagrottorna
Grabbarnas personliga mål var:
[] öl
[] motorcyklar
RESULTAT: 6,5/9
[x] överleva båtresan:
Både dit och hem + färjan till Fårö
[x] se raukarna:
Har nog sett varenda rauk på hela Gotland, från alla tänkbara vinklar. Är mycket nöjd.
[] lära mig mer om MC-kulturen:
Lärde mig inget om MC-kulturen, eller jo, MC:isterna brukar vinka åt varandra när de möts på vägarna. Som en enda stor härlig familj. Eller? Vi hade nog förväntat oss mer av Lelledagarna. Antingen var vi på fel ställen, eller var det riktigt dåligt utbud. Hur som helst var det riktigt dåligt med information.
Dessutom svämmade över av män/pojkar som är i behov av att kompensera genom att hävda sig med att köra alldeles för fort, utan hjälm, det finns särskilt en jag tänker på som bar en vidrig t-shirt, för pervers för att återge (nej, Niklas, jag tänker inte sluta bli upprörd över den typen av människor) och raggade på småflickor. Fast jag antar att just det inte är speciellt för MC:ister, utan snarare grubbslem i medelålderskris.
[x] en rundvandring i Visby:
Väldigt speciell och vacker stad, med gamla hus och trånga, små kullerstensgator. Påminde lite om Vadstena. Vi gick nog igenom hela innerstan i jakt på ett Systembolag... Sen avslutade vi med en riktigt god middag på en av alla restauranger. Och jag fick chansen att shoppa lite.
[] gå ut och festa ordentligt (i alla fall en kväll):
Med drygt 5 km till närmsta busshållsplats och 5 mil till Visby så blev det hyfsat svårt att genomföra.
[x] lära känna Martin och Niklas ännu bättre:
Inte helt lätt... Men jag tror jag gjorde vissa framsteg. Martin har en del intressanta synsätt (är smått besatt av) på olika ideologier och historiska händelser. Dessutom har han grym godissmak. Niklas är en vinnarskalle, precis som jag. Det känns i alla fall tryggare inför Europaresan nu. Eller gör det det? Vi hade jävligt kul i alla fall, har en känsla av att det väntar många spännande diskussioner och tävlingar i augusti.
[\] uppdatera bloggen ofta, ta mycket bilder:
En av alla hundratals bilder. Hann inte med att uppdatera så mycket som jag hade tänkt, men bilder tog jag. Massor.
[x] ta årets första dopp:
Så sjukt kallt. Så sjukt stolt. Även om jag bara kom tvåa.
[x] Lummelundagrottorna:
Riktigt coolt. Gick en timmes guidad tur med Robban och vi är helt överens om att nästa gång vi kommer till Gotland så blir det den avancerade turen på 3h. Då man får ha speciella dräkter och gummibåtar för att kunna ta sig fram. Kommer bli riktigt häftigt. Längtar redan.
Grabbarnas personliga mål var:
[x] öl
[x] motorcyklar
De lyckades utan tvekan. Till 100%.
Hemma
Nu har vi varit hemma några timmar i Sundsvall. Trötta, men nöjda. Jag går omkring i mina långkalsonger och har MC-frissa (platt och rufsigt hår samtidigt). Har varken orkat duscha eller packa upp än. Vägen hem kändes lång, särskilt när vi passerat Gävle och det började ösregna. Niklas och Martin åkte Robban ifrån några mil innan Sundsvall, jag märkte det inte förrän vi nästan var hemma. Men tack till er båda för en rolig Gotlandsresa!
Sigge har varit totalt uppmärksamhetsstyrd sen vi kom innanför dörren, jag tror att vi varit lite saknade. Han går emellan oss och tvångsgosar utan uppehåll.
Ska försöka mig på lite oftare uppdateringar nu när vi är hemma.
Niklas, Martin och Robban
Dåligt med tid
Jag har insett att det är svårare än vad jag trodde att hinna med att blogga. Bristen på inlägg beror inte på någon form av bloggtorka, snarare tvärtom. Dagarna vi varit här har varit fulla med upplevelser och intryck, men det är hyfsat svårt att uppdatera när man sitter på hojen hela dagarna. Sen när vi kommer hem vid 21-22 så är man helt slut. Det är bara av med MC-stället, slänga i sig lite mat och sova. Tror aldrig jag sovit så bra som under den här semestern. Både på hojen, parkeringsplatser och mot husväggar. tror jag har någon form av Narkolepsi-light... Vi åker hem imorgon och jag kommer få uppdatera lite i efterhand. Hade gärna stannat några dagar till... Det har varit några fina dagar här.
Väntar på färjan
Väntar på att Robban ska komma ut från affären
Raukklättring och årets första dopp
Så nu har jag upplevt de beryktade raukarna. Det bästa med dem var att det fanns otroligt god klättringspotensial på dem. Jag tror att alla vi fyra hade jävligt kul när vi klättrade omkring och tog bilder. Vi åkte längst med kusten på Fårö och stannade till vid olika raukområden. Det roliga är att vi haft ett raukfält i närheten av stugan som Robban och jag besökte redan i torsdags, men vi fattade inte att det där varit riktiga raukar, de ser mest ut som missformade stenar.
Ibland är det lite, lite oklart vad som pågår i Martins innersta tankar... (men vi tror att han är lycklig därinne)
Note to self: Vid raukklättring så be inte någon lyfta upp dig på en höjd du aldrig skulle kunna ta dig upp för själv, det är jävligt jobbigt att ta sig ner igen...
Raukfält
Niklas och Robban på en rauk
Raukskada
Vi åkte vidare till Sudetsand Strand för årets första dopp. Självklart bangade hälften av gruppen (de svagaste individerna). Så tävlingen om vem som skulle klara av att doppa sig först (huvudet också) stod mellan mig och Niklas. Jag började med ett tappert försök, men ca 30 meter ut i vattnet insåg jag att det var alldeles för jävla kallt och dessutom långgrunt, vilket skulle förlänga plågan. Jag vände upp på stranden igen, övertygad om att Niklas skulle klara max 10 meter ut, innan han skulle vända tillbaka. Så när han sen började sin vandring ner mot vattnet lutade jag mig lugnt tillbaka och sa till Robban att han skulle vara beredd med kameran, eftersom det skulle kunna bli riktigt roliga bilder när Niklas insåg hur jävla kallt det var. Precis som jag räknat med så stannade han till en bit ut i vattnet, vad jag inte räknat med var att han inte vände utan fortsatte framåt som en jävla kamikazesoldat. Vinnarskallen i mig slog till och jag började springa över stranden, ner mot havet och tog mig fram genom det iskalla vattnet. Niklas fick syn på mig när jag började komma ifatt. Det var plötsligt enormt mycket prestige i det här (från min sida i alla fall). Jag stålsatte mig för att göra ett dyk, men Niklas hann före. Jag doppade mig sekunderna efter, men den här gången mötte jag min överman. Grattis Niklas! Kul för dig, verkligen... Efter ytterligare varsitt dyk som skar som knivar genom kroppen i det iskallavattnet, begav vi oss upp på stranden igen. Sjukt stolta över vår insats
Sudetsand
Självbelåten segrare.
Stolt tvåa
Bangare (en äkta MC:ist tar aldrig av sig sitt ställ)
På väg till Fårö
Just nu sitter vi och äter frukost, börjar bli sliten nu. Min kropp är trött av allt MC-åkande, men samtidigt känner jag att det inte varit så tungt som jag tänkt mig. Just nu ser ser planen för förmiddagen ut såhär (kan ändras fort): Efter frukosten så åker vi norrut till Fårö. Där tar vi färjan över. Målet med Fårö är dels att kolla på raukarna där, dels att jag tänkte genomföra årets första dopp. Sen åker vi tillbaka till stugan för en snabb lunch. Vädret är helt perfekt idag, vilket känns riktigt skönt efter allt regnande.
Gårdagen
Dagen började sådär underbart tidigt med att sambon väckte mig. Jag tittade ut och självklart så ösregnade det. Eftersom min sambo inte köpt med sig någon frukost (dålig planering) så blev det några Ahlgrensbilar och ett erbjudande från Martin om en öl (som jag dock tackade nej, fast jag var sugen, kanske hade den kunnat höja stämningen för mig något). Efter lite förberedelse åkte vi ner till hamnen och körde ombord på båten. Jag kanske hade otur men jag blev bitchblickad av en mängd otäcka bikerbrudar, vilket inte inte minskade min skeptiska inställning till MC:ister. Jag kände mig totalt bortkommen och i vägen bland alla dessa motorcyklar och dess ägare som också var på gång att vallfärda till Lelleveckan (antar jag).
Härligt väder. NOT.
Pepp inför båtresan. NOT.
Väl ombord på båten som avgick kl. 11:05 så satte vi oss tillrätta på våra platser och inväntade ankomsten till Gotland som var beräknad till kl. 14:25. Resan gick bra, även om jag ryckte till varje gång båten lät eller rörde sig ojämnt. Jag satt och drog några dåliga skämt om bogvisir som lossnar och sjunkande skepp, mest för att avdramatisera mina egna katastroftankar.
Bästa platserna på båten. NOT.
Förstående Sambo. NOT.
När vi väl var framme och körde av båten, i ösregn, så var min besvikelse total. Alla dessa skildringar om hur fantastisk, speciell, vacker och sagolik denna ö är kraschades totalt. Det hade kunnat vara vilken medelstor stad som helst i Sverige. Tråkigt och grått, industriområden med taggtrådsstängsel, mycket trafik och breda vägar kantade av betonghus med små skogsområden. Var fanns alla raukar, vackra stränder och Gotlandsruss?
Vi körde mot stugområdet där vi ska tillbringa de kommande dagarna. Miljön omkring oss förändrades långsamt till det bättre. Mindre tråkig stadskänsla, öppna, vackra, lite karga landskap omkring oss. Vi hade ungefär 5 mils resa till slutmålet och jag hann somna den sista milen. Kvällen tillbringades framför TV:n efter en god middag och några öl och planerandes av morgondagens aktiviteter.
Det blev en bra eftermiddag och kväll. Jag är fortfarande inte speciellt imponerad av denna ö, men jag har ju några dagar till att utforska den.
Grabbarnas hojar utanför stugan. Intressant. NOT.
Drama
Det blev inget mer inlägg igår. Det blev (på riktigt) skrik och gråt från min sida. Saknades bara att jag slängde mig på golvet också...
Jag tyckte att jag fått till min packning perfekt, men bad min sambo om hjälp för att det var två tröjor och en jacka som inte fick plats. Följande inträffade:
Min sambo granskar min färdigpackade väska, sen sliter han ut allting och börjar packa om. Han körde den brutala, sadistiska stilen. Typ: "Du får välja mellan din handduk och din jacka" och "ska du ha ett par långbyxor ELLER shorts?" (hur ska jag veta det, jag är väl ingen jävla meteorolog). Sen fortsatte han med att plocka bort min underställströja, mitt godis och en mängd andra saker.
Mina tankar gick till filmen Sophis val... (ja, era moralkärringar, ni kommer hoppa på mig nu och tycka att det är en dålig jämförelse, jag bryr mig inte).
Det var då det brast för mig och jag började skrika och gråta att jag inte ville åka på nån jävla Gotlandsresa. (ja, alla moralkärringar, ni kommer tycka att jag är en bortskämd dramaqueen, jag bryr mig inte).
Slutligen, fortfarande arg och ledsen så började vi vår resa mot Nynäshamn. Klockan var då runt 20. Det blev en jobbig resa ner, nästan 50 mil motorväg. Kallt och tråkigt. Vi stannade vid Tönnebro för en fikapaus. Jag var kall så jag skakade. Min underbara sambo plockade fram sin underställströja. Och tog på sig den. Jag hade räknat med att han skulle räcka över den till mig, eftersom det var han som plockat ur min från packningen. Men inte.
När vi äntligen såg Nynäshamnskylten på motorvägen grät jag nästan av lycka. Vid halv två stapplade vi äntligen in i stugan, trötta och kalla och somnade direkt. Ont, ont överallt. Fy fan för denna etappen av resan.
Nu vet jag äntligen vad charmen med motorcykelåkande är. Att äntligen vara framme och få gå av den.
Packning del 2
Jag har kommit så pass långt nu att jag lagt fram det jag ska ha med mig. Eller rättare sagt det jag tänkt att jag skulle haft med mig. Men inte. Den packlistan sprack samtidigt som jag fick ögonkontakt med min sambo. Han ansiktsuttryck var oslagbart. En blick full av förakt, blandat med panik, förvåning, trötthet som dalade till uppgivenhet...
Jag måste försöka göra om och göra rätt. Men vad fan är rätt?!
Jag behöver det jag behöver och det jag behöver måste jag ha.
Svårare än så är det inte.
Precis så svårt är det.
Beräknad avresa idag: kl 17 vilket i vår familj betyder typ kl 19
Sen som sagt ner till Nynäshamn, möta upp de andra för första övernattningen.
Återkommer innan vi åker och packningen är klar.
Väska till höger, packning till vänster :(
Mål och motivation
För att få ut något av resan (läs:STÅ UT) så känner jag att det är viktigt med någon form av målsättning som skapar motivation.
Mina personliga mål med resan är att:
[] överleva båtresan
[] se raukarna
[] lära mig mer om MC-kulturen
[] en rundvandring i Visby
[] gå ut och festa ordentligt ( i alla fall en kväll)
[] lära känna Martin och Niklas ännu bättre
[] uppdatera bloggen ofta, ta mycket bilder
[] ta årets första dopp
[] Lummelundagrottorna
Grabbarnas personliga mål är:
[] ? antar att det ingår öl och motorcyklar
Sigge (långt inlägg)
Jag tänker skita i att detta ska vara någon form av MC-blogg just nu och göra en utläggning om vår katt/bebis Sigge. För Sigge kommer vara ett återkommande fenomen i bloggen, Eftersom han till en stor del styr vårt liv.
För nästan precis ett år sedan fick vi hem den här lilla plutten:
Sigge och Kilroy
Vi hade åkt för att hämta en helt annan kattunge, men när jag såg Sigge så var jag helt såld och sambon också. Så det blev Sigge som fick flytta hem till oss. Alla tycker att sina husdjur är speciella men Sigge ÄR speciell. I Sigges fall är det nog till största delen miljöbetingat, då jag och min sambo gjort alla fel man kan göra som djurägare. Vi har gjort Sigge till vårt substitutbarn och skapat total förvirring hos honom. Efter ett år hos oss så är Sigge ingen katt längre. Han är ett barn. Detta i kombination med att han även är ett rovdjur, drygt 75% Bengal, väldigt nära besläktad med vildkatter. Tänk ett barn som beter sig som en mördarmaskin. Manipulativt, snabb, smidig, intelligent, ute efter att döda och samtidigt så fruktansvärt söt. Det är komplext att leva med Sigge.
När Sigge kom till oss var han bara sju veckor, han kom från en familj som visade sig ha djurförbud och därför gick han flytta till oss lite tidigare än tänkt. Vi tyckte att det var jättegulligt när Sigge kattungepep och gav honom mängder med uppmärksamhet. Det tog månader för honom att fatta att han själv kunde hoppa upp på diskbänken/köksbordet/fönsterkarmen eftersom vi bar och lyfte honom överallt. Han behövde bara titta på oss och pipa så fick han sin vilja igenom. Dessutom var det ju så gulligt att han brukade klättra upp längst byxbenet, vidare upp på tröjan och lägga sig och sova på ens axel eller runt nacken. Det är sådär gulligt nu med en 5 kg tyngre katt med samma vanor. Han kräver att ligga på axeln och ger sig inte, dessutom ska han ständigt bäras runt.
Det var även sjukt gulligt när han med sina små, små tänder och klor försökte övermanna oss. Lill-Sigge.
Det är inte lika jävla gulligt när han biter hunden i hälsenorna så han lyckas fälla hundstackarn, eller när han gav mig ett dödsbett i nacken när jag stod och lagade mat. Jag stod lugnt och lyssnade på musik och lagade mat då jag plötsligt känner en duns i nacken (han hade hoppat ner från skafferiet efter att ha legat och planerat sitt illdåd) sen borrade han in sina tänder i min nacke. Jag lyckades få tag i hans nackskinn för att slita bort honom, Sigge höll sig krampaktigt kvar med sina klor inborrade i min axel och tänderna i ett stadigt grepp i min nacke. Tillsist lyckades jag slita bort honom. Jag var arg, Sigge visste att han gjort fel. Han försökte springa och gömma sig under badkaret, jag fick tag i hans ben och drog fram honom. Sen gjorde jag en snabb analys över hur man egentligen fostrar en katt. Jag tänkte hund och bestämde mig för att han skulle visa undergivenhet innan han fick gå. Så jag la honom på rygg och satt och höll fast honom på golvet. Sigges lilla ansikte förvreds till ett monsters. Han stirrade mig i ögonen och böjde bak öronen medan han gurglade och fräste. Sambon kom in i badrummet. Han undrade vad som hände, jag skulle precis säga: Men titta själv, han är helt jävla galen!
Då vänder Sigge sig mot Robban, tittar med vädjande kattungeögon och får ur sig ett ynkligt pipljud. Varpå sambon går fram, lyfter upp Sigge på axeln, ger mig en anklagande blick och frågar Sigge : Vad har matte gjort mot dig? Jag låg kvar på golvet. Robban och hans lilla "Goseknopp" gick och mös i soffan. Hunden kom in överlycklig och trodde att jag lekte. Så skapades monstret. Sigge aka Styggve.
Så i förrgår när jag i all välmening skulle ta ut Sigge i solen, så vi kunde hålla Robban sällskap medan han fixade med hojen så uppstod en ny konflikt. Sigge ville inte alls ut. Sigge ville ligga på sin renpläd och äta oliver, körsbär samt dricka hallonsaft (våran speciella katt har även speciella matvanor). Men jag tyckte att han skulle med ut, han är ju faktiskt i grunden en katt. Ett utedjur. Resultatet?
Det blev ingen idyllisk familjestund...
Så nu har ni fått en inblick i mitt liv Om att leva med ett barn som inte är som andras och att tvingas åka MC till förbannelse. Det är inte lätt när det är svårt. Ja, förresten, han hade lämnat en hälsning till mig igår;
Huvudet är ännu inte upphittat, tack Robban för att du övertalade mig att gå den där självskyddskursen...
Nu ska jag återgå till packningen...
Att ta min tillflykt till Gotland är kanske inte helt fel ändå när jag tänker på om vad som kan hända om jag stannar här hemma själv med Sigge...
Packning
Vi åker imorgon. Känns som om jag glömt något...
Jag behöver inte pass, jag har ordnat kattvakt åt Sigge som jag ändå kommit i konflikt med. Skönt att slippa monstret, fly till Gotland medan känslorna lägger sig lite mellan oss...
OMG. Kom på den lilla, lilla detaljen.
Packa!
Eftersom jag är ett kontrollfreak och perfektionist och en MC-rookie och bortskämd och lat (nä, skäms inte för bortskämd och lat, det betyder bara att jag lever längre eftersom jag sparar på min kropp) så krävs det noga förberedelser och gott om tid. Problemet är att jag saknar precis det. Jag antar att det har varit ett slags försvar mot vad som komma skall. Förträngning. Min hjärna har försökt skydda mig från att gå under, hjälpt mig att stå ut. För att överleva det faktum att jag med minimala materialistiska förutsättningar ska göra en långresa helt utlämnad till endast 30 liter packning, 3 MC:ister, sovsäckssovande (nä mamma och pappa, jag gillade aldrig scouterna, jag var inte tacksam över att lära mig överleva i skogen) och en hel ö full med okända MC:ister, besatta av sin hobby: Motorcyklar i alla dess färger och former.
Så nu gäller det att behålla lugnet och tänka. För många, många år sedan gav min fina, kloka vän N mig ett tips när det gäller packning, hur man kan tänka för att inte glömma något. Han sa att jag skulle tänka nerifrån och upp. Alltså:
- skor
- byxor
- underkläder
- tröjor
- jacka
+ hygienartiklar
+ övrigt (leksaker)
Lätt så. Sen kommer vi till den svåraste biten.
Vilka skor/strumpor/byxor/jacka/tröjor?
Och hur många, mycket?
Kommer det bli varmt eller kallt?
Vad är lämplig klädsel bland bikers?
Jag har ca 30 liters utrymme att packa i.
30 liter = 30 mjölkpaket = ingenting= måste prioritera hårt=disciplin=har ingen=hjälp?
Hjälp!!!
Planering inför Gotland
Det närmar sig nu. Min första riktiga resa med MC. Vi kommer åka ner till Nynäshamn 12 juni och övernatta där. Dagen efter tar vi färjan till Gotland. Jag hatar/är livrädd för att åka med större båtar, men tre timmar ska jag fixa. Dessutom är det på dagen och det är mindre skrämmande, de flesta allvarliga båtolyckor sker på natten. Jag kommer få tillfälle att återkomma till mitt komplexa förhållanden till båtar när Europaresan närmar sig.
Vi kommer stanna tills den 17 juni. Sen beger vi oss uppåt igen. Vår semester "råkar" enligt Robban sammanfalla med Lelledagarna. Vi kan ju diskutera "råkar sammanfalla"...
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så börjar MC:isterna spåra fullständigt nu.
SMS-signalen tjuter ständigt. Jag har försökt stänga av (inte sambons mobil, för den släpper han inte ur sikte), men rent mentalt. Det är omöjligt. Jag är trött i huvudet. Sluta nu! Martin och Niklas SLUTA, ni kommer få fan för det här!
Detta är i alla fall planen:
Resrutt: Sundsvall-Nynäshamn
Bönhamn och MC:ister
Medan jag legat under täcken och filtar och tyckt synd om mig själv (det är synd om mig) så har Robban skrivit ett inlägg om dödstrippen till Bönhamn.
Robbans version: (jag ställer mig tveksam till vissa delar och tar inte ansvar över innehållet, särskilt inte den sexistiska beskrivningen av Martins nya hoj, som jag då ändå fått censurera kraftigt)
15 år sedan. Det är nog så länge sedan jag besökte det tokmysiga fiskelägret Bönhamn uppe i Högakusten. Senast jag var där så kom jag in med båt ifrån en dagstur med start från Ulvön, denna gång var det en MC-tur ifrån Sundsvall. När man väljer MC-turer så skall man ta små, slingriga, roliga vägar och undvika breda, raka och trista vägar. Allt detta är självklart i huvudet på en MC:ist (skapade säkert ett nytt ord där) men det som inte alltid är självklart är att kanske undvika ta med en snorande, hostande och sovandes sambo bak på hojen! Det blir liksom ingen bra kombo.
Men nu är det så här att jag vill verkligen ha med henne. Jag vill att hon skall fastna i denna underbara värld. Denna värld av: ingen plats för sin packning, ont i kroppen och regn inpå bara skinnet. Det är livet.
Mina varningsklockor borde ha signalerat starkt ett flertal gånger innan vi skulle åka:
1. En förkyld sambo skulle med.
2. Vi skulle åka med Martin och Niklas, ett par omständliga killar med noll koll på GPS.
3. Ingen hade kollat vädret.
4. I min värld, så när sambon frågar hur långt det är dit, så menar hon tur och retur, inte enkel resa. Säkert mitt fel, att inte förstå, att frågar man avstånd mellan punkt A och punkt B så är det ToR. Tokigt!
Hur som helst, resan blev längre än väntat, blöt, kall, snorig och alldeles..... ja alldeles... underbar. Slingriga vägar i Höga kustens finaste landskap, allt ifrån hav till små sjöar nersjunkna mellan gröna bergsluttningar, trevligt sällskap och nya erfarenheter. Jag tar det mesta som ett äventyr och blir ärligt inte bitter av att vi inte hittade Bönhamn först, bara lite pinsamt eftersom att det egentligen är vårt "nästgårds". Vi stannade alltså till ett par mil från Sundsvall för att få resedirektiv av en vänlig man som visade oss vägen... Ja, ja inte mycket att säga om det.
Note to self: lära sig GPS:en
Denna dag fick jag även se Martins nya, en lite lätt röd, rund om rumpan och med cylindrarna stickandes rakt ut "Hottie". Innan ni får allt för udda tankar så pratar jag om en hoj, en BMW r1200gs en helt splirrans ny. Snygg och med ett skönt ljud i, erbjöd mig att byta ljuddämpare med honom men på något sätt och nästan lite olustigt vis så ignorerade han min erbjudan.
Lusten blir alltid större att åka mer och längre, jag känner att varje gång så är det lite synd att man inte hade ekonomi att ta en jordenrunt tripp, givetvis med en snorandes, hostandes och sovandes sambo bak på hojen.
Martins "Hottie"
Om alltings jävlighet
Jag är inte bitter men, jag har varit halvdöd sen vår tripp till Bönhamn. Förkylningen har gått från snor och feber till halsont och jag hostar nästan upp mina lungor. Dessutom är jag trött och har fullt med stora, äckliga förkylningsblåsor i näsan, äcklig detalj, men ska jag skildra The Real World MC, så ska fan allt mitt lidande med. Ni ska veta hur jag offrade mig. Detta är den bittra sanningen och ja, jag ljög. Jag är skitbitter. Fuck Bönhamn! Fuck MC! Du blir sjuk och äcklig av att åka MC, dessutom har du en ständig pågående bad hair day. Jag blir ALDRIG förkyld. Jag har ett konstaterat jättedåligt immunförsvar, men jag blir ALDRIG sjuk. Det är fascinerande, det VAR fascinerande. För nu är koden knäckt. Några timmar på hojen så är jag oskadliggjord.
Note to self 1: Åka MC knäcker ditt immunförsvar.
Note to self 2: Mc-åkande gör dig ful och äcklig.
Note to alla andra: Används den här informationen mot mig så dör ni.
The real world MC-nörd
Min sambos mobil låter oavbrutet, vi pratar om i snitt om 40 sms om dagen. Så idag passade jag på att "låna" den medan han lagade lunch. Jag ville veta vad det var för sjuk/besatt människa som höll på, eftersom det bara har eskalerat de senaste veckorna. Kunde det vara en ny stalker från Dallan, nu när han äntligen blivit av med den förra, efter att hon... gått över gränsen lite. Men det var värre än vad jag kunnat föreställa mig...
Detta var vad jag hittade:
- Jag är faaan LYYYYYRRIISK!!
- Bra. Köp nytt nästa år
- Jag är tårögd över BMW. Kärlek vid första ögonkastet!
- Vilken jävla hoj det här är! Fullpackade väskor så ligger den ju som ett strykjärn!
Stabilare lastad!
* * * * *
- Ska bli kungväder när vi drar till Gotland!
- Japp kollade jag med!
- Hoppas det inte är totalt kaos på bolaget där. Inte stort precis.
- Packväskor, ta med hemifrån :)
* * * * *
-Så! Då har Ewa passerat 3000 mil igår kväll då. Ca 900 till nästa service...
- Sweet!
- Hon börjar bli gammal... Men hur mycket Mr.N än tror det, så ska jag inte köpa nytt innan Europaresan.
- Akta så inte Ewa tar en cyanidkapsel igen.
- Cyyyanid ja! Das ist korrekt ja!
- Så passa på köp nytt innan hon sväljer fanskapet.
- Hon är så timid och har för mycket livsglädje för sånt.
* * * * *
Jaha, detta kommer bli en riktigt spännande sommar. Eller?
Stora delar av texten har fått censurerats, eller plockats bort helt, av hänsyn till er läsare och till knäppskallarna som inte riktigt verkar ha "alla ekrar fastskruvade" alt. "alla kubik hemma".
Ska äta nu och försöka förtränga vad jag just läst.
NOTE TO SELF: Smygläs inte din sambos meddelanden. ALDRIG.
What it fels like... (Sigge)
Robban om dagsresan till Uppsala
Här kommer sambons version om dagsturen till Uppsala:
Nu var det dags att låta sambon bekänna färg. Årets hitills längsta mc-tur gick ner mot Uppsala och Lelle butiken. Vi var tre hojar och fyra personer, jag, Cilia, kompisen Linn och hennes kompis Veronica. Vi samlades vid en mack i stan innan avfärd. Tankning av både hojen och oss, sedan avfärd. Vi hade ett kanonväder, stark (men inte för stark) sol strilade in i våra visir, sambon bak som höll om mig så mysigt och lagomt med trafik i ett skönt tempo. Hur bra var inte detta då? - Tyckte jag.
Kommer man med en BMW adventure och helst med dimljusen på så är det nästan så att bilarna slänger sig åt sidan, det hjälper säkert även till att jag monterat reflextejp på den vita hojen då de säkert får intrycket av att det är polisen som kommer så det är lika bra att styra ner i diket.
Vi kör i ett behagligt tempo, kanske lite långsamt men omkörningarna är odramatiska och alla hinner med. Strax nedanför Njurunda och ca:30 mil kvar innan framkomsten så märker jag att sambon liksom blir lite oaktiv. Jag vinklar upp sidospegeln och ser in i hennes hjälm. Sitter hon och njuter av musiken med stängda ögon? Så här länge...? Men vad faan, kvinnan sover! Visst hon sitter rak i ryggen men så fort jag ändrar farten så antigen så slår hon hjälmen i min nacke eller så ser hon ut som en "nickedocka". Jag känner att jag har full kontroll och låter henne vila lite, stackarn gick ju upp så tidigt på morgonen, redan vid 09.30 klev hon upp så vem skulle inte vara trött då? (Lite sarkastisk, fast på ett kärleksfullt sätt).
Väljer man stora E4:an mellan Sundsvall och Uppsala så dör man av tråk! Vägen är fin, bred, rak och jäkligt oinspererande. Det var kanske därför sambon valde att sova i två timmar!
Smygfotad av Cilia
Väl i butiken så slås man av att det är stort med ett otroligt utbud för en MC-nörd som en annan, men även att man inser att den budget man har kommer aldrig att räcka till det man vill ha. Jag som vill ha nya byxor och en ny jacka stod och dreglade vid ett riktigt snyggt och vattentätt Scott ställ, som sagt bara pengarna som fattades. Cilia gick inte lottlös, en snygg hoodie och en snygg jacka blev hennes byte efter jakten. Det var rea på dessa och tur var väl det.
Ja visst ja, jag köpte lite i alla fall. Ett par nya sommar handskar, typ som crosshandskar och ett ryggskydd, sen ner mot Cilias "bonusfamilj". Kanontrevligt med lite fika och att träffa dom. Givetvis drog det ut på tiden (väl värt det) så vi kom iväg hemåt vid 23 tiden. Många timmar blev det och "note to self"-välj inte mörkt visir på kvällen, blir liksom kaka på kaka. Totalt mörker. Hemfärden gick i samma stuk som vägen ner, snark bakom ryggen!
Glömde nämna, vi körde både vägen ner och hem delvis på gamla E4:an och mindre vägar, välj den om ni inte har bråttom, mycket trevligare men inte direkt längre.
På väg hemåt
Lärdomar
Tänkte dela med mig av vad jag hittills lärt mig av allt hojåkande:
- Bättre att ha med sig för mycket kläder än för lite. Underställ är underskattat. Det blir kallt att sitta stilla länge och särskilt om man åker på kvällen/natten.
- Fixa tunna vantar att ha under handskarna, fingrarna blir iskalla.
- Ha alltid tröja/linne nerstoppade i byxorna. Du får skavmärken av byxlinningen om den ligger direkt mot huden.
- Ha alltid långa strumpor så kanten på stövlarna inte skaver hål på benet, jag har värsta köttsåret efter i tisdags.
- Fäll ner visiret när myggen börjar komma på kvällen. Dumt att ha hjälmen full av mygg. Jättedumt. Jättejättejättedumt. Faktiskt.
- Åk inte med förkylningen från helvetet och feber, det är skitjobbigt.
Och VIKTIGAST av allt:
-Låt dig inte matas genom nya hjälmen som pressar in dina kinder, med gummibjörnar/godisnappar, bara för att du är för lat för att ta av handskar och hjälm. Det är omöjligt att tugga, du kommer få sitta där med tre godisnappar och sju gummibjörnar och vänta på att gelatinmassan ska smälta i munnen.
Förrädiska gummibjörnar
Sanningen om min första dagstur
Eftersom jag inte orkar skriva något mer utförligt om gårdagen så kompenserar jag med det här:
Det är inte helt sant att Uppsalaturen var min första längre resa. Min första längre, dock inte så jävla Uppsala-lång, gjorde jag i början av maj, med Robban och Niklas (aka BMW- nörd/en av dem som vi åker till Gotland/ Europa med). Fast det var innan bloggen startade och det finns inga bildbevis. Däremot hittade jag en anteckning som jag tänkte dela med mig av. Varsågod:
Vi mötte upp Niklas strax innan 12:00 på en parkering i stan och MC-nördarna 1&2 började genast impulsplanera dagens rutt. Niklas hade precis fått sin BMW då, samma modell som Robbans, fast snyggare färg (röd) och var riktigt taggad på att testa den. Det var dagen efter att min älskade sambo försatt mig i samvetsskuld, så det fanns inte på världskartan att ens förhandla bort denna dagstur. Både jag och kläderna skulle "åkas in". Medan grabbarna ivrigt planerade så satt jag själv och pillade med min iPhone. Jag slogs plötsligt av tanken på att vi faktiskt (enligt mig) skulle åka riktigt långt och att nu när jag väl satt här så fanns det ingen återvändo. Som sagt ingen återvändo och därför inte lönt att få ångest över det. Jag hade förberett en riktigt bra spellista kvällen innan, så lurarna åkte in och hjälmen på.
Vi tog oss söderut (bra val) och varierade mellan grus och asfaltskörning. Jag lyssnade på musik (högt för att slippa motorljuden) och spanade in fina hus längst med vägen. Fick även uppleva en del fina naturupplevelser såsom:
Arg terrier som gjorde ett utfall mot oss när vi passerade den, dumpade bildäck och annat spännande i dikena, överkört, oidentifierbart djur på vägbanan, samt härlig, gropig asfalt efter en lång norrländsk vinter.
Är du inte från Norrland så tänk typ landet Narnia. Under nio månader råder här ständig vinter, fast med bonusen att de firar jul, vilket de stackars Narniaborna inte hade förmånen att göra. Tack Norrland för att ni har tagit åt er denna fina tradition, i er annars så karga, hedniska del av landet.
Och om du hör en norrlänning säga något i stil med att:
- Det är varmt idag, 15 grader.
Så menar han/ hon INTE 15 plus. Vilket jag upplevde som mycket förvirrande i början. Samt jävligt jobbigt eftersom jag aldrig klädde på mig tillräckligt. T.o.m vår lånehund Kilroy aka Bäbis fryser på vintern. Han är en Lappskvallhund, som ska tåla kyla, men det är så omänskligt kallt att han sitter och skakar, så vi har fått köpa en tröja åt honom.
Kilroy aka Bäbis
Tillbaka till vår dagstur.
Jag fryser och är hungrig. Vi stannar på en pizzeria i Delsbo. Grabbarna tycker att vi ska sitta ute i solen och äta. Jag hackar tänder och skakar (nä, skakar inte av glädje), men eftersom jag inte vill verka vara en känslig, mesig, vek tjej (vilket jag är) så följer jag med ut och sätter mig. Skakningarna övergår i köldkramper (min sambo vägrar tro att detta faktiskt drabbar mig ibland, min tunna skånska hud tål inte det norrländska klimatet). Niklas föreslår att vi går in och sätter oss istället. Jag går skamset, men tacksamt in och äter min pizza i full utrustning. Frysandes.
På väg tillbaka till Sundsvall, längst med kustvägen (väldigt vackert, faktiskt) händer något oväntat. Jag har varit inställd på trött rygg, frossa, kramp i ljumskarna, ont i rumpan av allt sittande. Men kramp i käken. WTF!? Jag försöker dra runt hjälmen, för att avlasta trycket på käken, det hjälper.
INTE.
Jag känner knappt Niklas, det är andra gången vi ses. Han kommer tro att jag är en känslig, mesig, vek tjej (ja, jag är ju det, men inget jag vill visa).
Ca 3 mil från Sundsvall går det inte längre. Jag tecknar åt min sambo att vi måste stanna, hjälmen måste av. NU. Vi stannar och jag lyckas inte knäppa upp hjälmen, så som om förnedringen inte redan var total så får han hjälpa mig. Med stel käke försöker jag förklara att jag tydligen inte bara drabbas av köldkramp utan även av kramp i käken. Båda mina medresenärer tittar undrandes på mig (tänk: skåning i Norrland, med kramp i käken, som pratar fort, sluddrande och samtidigt vill göra sig förstådd). Niklas säger tröstande att han och jag har samma modell på våra hjälmar och att han visserligen inte känt av kramp i käken, men att modellen ska sitta väldigt tajt och pressa ihop ansiktet. Han tillägger lugnande att hjälmen anpassar sig så småningom och om ett år kommer den att sitta bekvämare.
Ett år?
Utrustning inför sommaren
Såhär kommer jag se ut i sommar.
Hej då solbränna! Jag känner mig som en astronaut/skidåkare/valfri person klädd i klumpig utrustning.
MC-kläder:
Byxor= svarta Richa Raider (textil, knäskydd)
Jacka= sand/svart/reflex Richa Raider (textil, 5-delars skydd=armbågar, axlar, ryggplatta)
Stövlar= svarta Lindstrands
Hjälm= svart AGV S-4sv (solvisir)
Handskar= svarta Lindstrands
Robbans MC:
Märke: BMW (adventure 2012)
Modell: R1200gSA
Färg: Vit/sand
Kubik: 1200
Packväskor: BMW
Dagstur till Bönhamn
Skrivet igår, men var helt slut när vi kom hem...
Jag har feber och en förkylning från helvetet. Robban säger att Martin, Niklas och han ska åka en kortare tur idag, bara ca 10 mil. Jag ska med. Jag orkar inte, vill inte. Jag vill soffmysa med Sigge under en filt, titta på film och äta godis. Jag säger att han får åka själv. Han säger att jag ska med, att det är bra om jag lär känna de andra lite bättre inför våra längre resor. Jag tänker att jag nog ska klara 10 mil...
Det blev närmre 30 mil och tog sju timmar. Så nu är jag inte på mitt mest strålande humör... Visst, trevligt sällskap och många skratt är aldrig fel. Men, vad fan, 7 timmar och periodvis regn, med en kraftig förkylning som gör att snoret rinner i hjälmen och du har ingen chans att snyta dig... Dagens lärdom är att aldrig lita på en Norrländning/MC-nörd. Ja, förresten, Bönhamns café öppnar inte förrän midsommarveckan. Tack för god research Martin. Sen kan ni ju uppdatera era GPS:er inför Europaresan. Men, men. Jag e int bitter.
Grabbarnas hojar
Niklas och Martin
Äntligen på väg hem, vid Högakustenbron
Nu ska jag soffmysa och äta 1 kg godis. Minst. Har Robban eller någon av de andra något att tillägga så är ni välkommen att gästblogga.
